Nu tävlar en del politiska partier om att vara snabbast och ivrigast att låsa många av våra svenska portar framför sköra och slitna människor, skriver Kjell Wiklund.  FOTO: MARCUS ERICSSON/TT

Debatt: ”Vilka har mod att stå emot krisen i folkhemmet?”

Inlägg utifrån

Det här är en debattartikel med syfte att påverka. Det är den externa debattörens egna åsikter som förs fram, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Den nya politiska retoriken förfärar många av oss. ”Mjuka” ord, som humanitet, empati, solidaritet, respekt saknas nu i diskussionen kring asylinvandring och tiggeri. Sådana ord kunde förr höras, också när det talades om reglerad invandring (som vi ju alltid har haft), massinvandring, höga volymer etcetera. Förmågan att ”se sig själv i andra” tycks ha tynat bort. Retoriken vittnar nu närmast om en tävling i att finna det tuffaste ordvalet när det gäller att strypa omvärldens inflöde i Sverige. Att riva murar handlar plötsligt om att efter några månader resa upp dem igen. Vi måste få ordning och reda i vårt folkhem, sägs det

Varför denna panikbrådska att få iväg ”illegala” asylsökande som har fått sina avslag? Är det en ekonomisk fråga? Att dessa olagliga medmänniskor kostar oss för mycket?

Undertecknad har rört sig och försökt bidra i denna illegala sektor i snart 50 år. Under alla dessa år har illegaliteten ­bestått i att engagerade humanistiskt sinnade människor ­tagit helt ansvar för uppehället för det ”inflöde” som nu ­utsätter folkhemmet för en ­nationell påfrestning. Våra välfärdssystem tål inte detta. Men vi har sett hur illegala personer har ansvarat för att städning, pizzabakning, snöskottning, skogsplantering blivit utförda – sysslor som vi svenskar gärna avstår från – mot slavlöner.

Jag har varit rättsligt ombud i 77 asylärenden, oftast barnfamiljer, som fått avslag av Migrationsverket. ”Ett nej är ett nej”. Men man kan gräva djupare i dessa ärenden. Då finner man starka asylskäl. Migrationsdomstolar har gett alla dessa 77 familjer permanent uppehållstillstånd. Det går ibland för fort för en svensk myndighet att försöka bli av med asylsökande. Illegala människor kan plötsligt bli legala. Många blir kvar här, därför att nyfikna, envisa motståndskrafter orkar stå upp för sköra medmänniskors rätt.

Nu tävlar en del politiska partier om att vara snabbast och ivrigast att låsa många av våra svenska portar framför sköra och slitna människor. De allra flesta, (alla är inte Akilov) försöker i förtvivlan och skräck (till exempel i Kabul) sin överlevnad. Ofta har de upplevt händelser, för oss ofattbara. Man kan få lyssna till många skräckerfarenheter. Och man kan få dem ­bekräftade. Nu vill man se till att vi får fasta ­regler, hållbara över tid, ­absolut omöjliga att ändra. Men – hur går det om/när omvärldens flyktingsituation hamnar i kaos? Ska vi vara orubbliga även då?

Nu behövs motstånd mot den panikartade tävlan där partier vill vara beslutspotenta och rensa undan störande inslag i vårt folkhem. Var finns dessa motkrafter? Politiska dissidenter? Kyrkorna? Grupper och enskilda, laddade med civil­kurage?

Att se sig själv i andra; sina villkor, sin brist, sina svagheter, sitt mänskliga: att vara social i hjärtat, inte bara sociala i huvudet! – Och hjärtat är inte en känsla för ögonblicket men det som varar. Hjärtat är ingen konjunktur. (Gunnar Ekelöf)

Kjell Wiklund

präst, socialarbetare, skribent

Läs mer om dessa ämnen

DebattMigration