Den svenska hanteringen av flyktingsituationen i Europa bär desperationens prägel. Det vore dock fel att enbart diskutera det förhållningssätt som vår regering och delar av oppositionen nu väljer att inta.
Vi är i vårt land en del av ett Europa som skakas i sin grundvalar. Drömmen om EU som ett uttryck för stark sammanhållning, djup solidaritet och beslutsam intern fredsvilja spricker sönder, bit för bit. Den ekonomiska krisen, hanterandet av Greklands position i gemenskapen, spänningarna mellan nord och syd visar skörheten i det fredsbygge som Robert Schuman och Jean Monnet lade grunden till på 1950-talet.
Till detta kommer nu söktrycket och inflödet i flyktingsituationen. (Söktryck och inflöde är omskrivningar för ordet människor.) Inom EU är vi drygt femhundra miljoner medborgare. Skulle denna relativt stora gemenskap kunna bereda plats för till exempel en miljon människor som flyr undan skräck och död? EU-kommissionen har efter hårt arbete kommit fram till att 160 000 kvotflyktingar (av FN bedömda vara i särskilt behov av skydd) bör kunna fördelas solidariskt mellan medlemsländerna. En tid efter detta beslut noterades att länderna hade fattat beslut om 1 246 av dessa. Så hållfast är det solidariska ansvarstagandet inom EU-familjen. Avståndet mellan retorik/prat och praxis/handling växer. Vart är vi på väg?
Varför skakas Europa i sina grundvalar? Handlar det om osäkerheten om vad som är själva meningen med vår gemenskap? Hur definierar vi Europa? Om en organisation, en förening, en gemenskap skall kunna bli stark, uthållig och nyttig måste det finnas en kärna innerst inne i den. En förening utan mening, upplevd av alla dess medlemmar, spricker till slut sönder. Vad är det då som kännetecknar det innersta i vår del av världen och dess union? Var finns glöden, ivern, modet, kraften? Vad slår vårt europeiska hjärta för?
Är det möjligen så illa att det är våra inbördes olikheter som är Europas själ? Är Europa och dess union helt enkelt en samling skillnader? Varför har vi så lätt för att bli osams? Varför drabbas vi européer av kollektiv panik när omvärlden knackar på vår dörr? I världen finns idag nära sextio miljoner flyktingar: människor som irrar omkring, de flesta svårt märkta av skräck och fasor. Skulle vi drygt femhundra miljoner som hör till världens överklass kunna härbärgera några promille av dessa miljoner?
Jag är mycket väl medveten om att detta resonemang är ytterst utmanande. Det kommer att väcka kraftiga reaktioner. Att sticka ut hakan inbjuder till kraftiga smällar. Men mitt bland all vår rädsla för att vår välfärd hotas, vår iver att hålla omvärlden på avstånd, skylla problem på varandra och ägna oss åt signal- och plakatpolitik bör vi också då och då lyfta blicken, vidga synfältet och reflektera över vad vi ser.
Europa och dess unionsgemenskap lever farligt. Omvärlden trycker på. Utmaningarna växer. Solidaritet behövs. Solidaritet inom familjen. Men också utåt. Det blöder i världen.
Kjell Wiklund
frivilligarbetare för flyktingar, migranter och hemlösa