Fartyget Titanic sjösattes 1912. Storbritannien var på höjden av sin makt med ett imperium som sträckte sig över hela klotet. Titanic var något av en symbol för det förhärligade kungariket. Ännu anade man inte den katastrof som första världskriget skulle innebära.
Titanic skulle göra sin jungfruresa nästan omedelbart. Fartyget ansågs vara det säkraste som hade byggts någonsin, modernast och osänkbart. Besättning och passagerare invaggades i den föreställningen. Man behövde inte ens väja för isberg, trodde man. Mitt ute på Atlanten inträffade katastrofen, kollisionen med ett isberg. Det slogs hål på skrovet; på några timmar hade det stolta skeppet sjunkit och cirka 50 procent av de ombordvarande hade omkommit.
Landstinget har stora likheter med Titanic-historien. Landstinget som grundades under Birger Jarls tid på 1200-talet och sedan dess växt och blivit något av en stat i staten. Det vill hålla i kommunikationer, kultur, idrott och så vidare. Följden av denna så kallade diversifiering är att inget sköts bra. Den administrativa apparaten växer ohejdat trots att man påstår sig vilja spara. Vårdplatser dras in, sjuksköterskelöner ligger långt efter vad som betalas i vårt grannland Norge.
Arbetssituationen för personal, läkare, sjuksköterskor och undersköterskor är bedrövlig. Sköterskorna flyr till Norge eller till privata vårdföretag och bemanningsföretag. De senare hyr sedan ut denna arbetskraft till landstinget, till dubbelt så höga kostnader. Landstingsledningen vill göra gällande att det är svårt att hitta ersättningspersonal för den flyende, vilket inte stämmer. Det finns gott om personal, som gärna skulle arbeta inom landstinget, förutsatt att löner och arbetsmiljö kom i takt med det förväntade. I Norge lär det finnas 14 000 svenska sjuksköterskor, som många säkert skulle återvända till Sverige.
Landstinget är okänsligt för kritik från allmänhet och expertis. Man tror att administrationen blir bättre och effektivare ju större den är. I nuvarande situation kan katastrofen vara nära. Sjukvården befinner sig i fritt fall på de länssjukhus vi har att tillgå. Man skickar patienter till Eskilstuna, Örebro och Uppsala för att nämna några, till höga kostnader. Stora förluster således, åsamkade av bristande insikt och kompetens hos landstingsledningen.
Om nu sjukvården kollapsar helt och hållet, i det landsting som skryter med att Sörmland skall bli Sveriges friskaste län; vad gör då denna ledning? Det uppenbara skulle vara att stöpa om landstinget helt; dra ner på politiker och tjänstemän, 50 procent, slopa helt nämnder och utredningar och anlita expertis som kan driva landstinget som ett affärsföretag.
På Titanic anade man inte att man närmade sig undergången. Landstinget anar uppenbarligen inte att katastrofen är nära. I dag har vi dessutom en för våra förhållanden enorm invandring. Det ställer kolossala krav på samhället och i synnerhet på sjukvården. Hur skall vården ta hand om alla sjuka som inte kan svenska, är en fråga? Det är alltså brådskande med omedelbara åtgärder så att sjukvården kan leva vidare, på ett anständigt sätt.
Carl Gustaf Wennerholm
Trosa