Inget annat är så efterlängtat och så svåruppnåeligt som fred i världen. Och där fred råder, glömmer vi lätt allt det hemska, trots att farorna ständigt lurar i skuggorna. Efter första världskriget skallade ropen ”aldrig mera krig” över Europa. Sverige rustade ned och 1925 års försvarsbeslut var ett grundskott mot vår beredskap. Men andra tider skulle komma.
”Det är ju fan att allt vad jag och mina kamrater har velat åstadkomma nu skall gå till spillo. Vi har velat social utjämning, säkerhet för gamla och sjuka. Nu komma vi att få satsa allt på militära företag, artilleri, kryssare och flygplan”, så kommenterade statsminister Per-Albin Hansson (S) politiken i slutet av 1930-talet när kriget åter stod för dörren. 1940-talets krigsår lärde Sverige en viktig läxa. Under kalla kriget blev det lika naturligt att satsa på ett starkt försvar och en välorganiserad civil beredskap som på välfärdslösningar.
Efter Sovjetunionens kollaps hamnade vi åter i 1920-talets tänkande. Inte bara Försvarsmakten bantades hårt, även civilförsvaret omstöptes i grunden. Av en rejält värmande vante i kristider bidde det mest en tumme kvar av den så viktiga civila beredskapen. Kanske är det otydligheten som sparivern har lämnat efter sig som oroar mest. Ansvaret för civilförsvaret ligger i dag på en mängd olika instanser: MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap), kommunledningar, räddningstjänst, länsstyrelser, hemvärn med flera.
Kunskapen i landet om beredskapens organisation är låg, ansvaret för många konkreta frågor diffust. Till exempel finns ingen myndighet som ansvarar för att det finns livsmedel eller drivmedel vid krissituationer. Här skulle länsstyrelserna, statens förlängda arm i regionerna, kunna ha en naturlig roll för att bevaka och bygga upp beredskapen. Genom att köpa inhemska jordbruksprodukter kan vi alla hjälpa till att värna lokal livsmedelsproduktion och därmed få bättre uthållighet vid kriser. Generellt saknar vi dock analyser och kunskap kring livsmedelstillgången i krissituationer.
Det finns positiva signaler i Sverige, exempelvis ett ökande intresse för frivilliga insatser som i Hemvärnet. Här finns deltagare av båda könen i ett stort åldersspann. I Sörmland är Hemvärnet välorganiserat och har till uppgift att bland annat skydda viktig infrastruktur. Imponerade var också stockholmarna efter terrorattacken i april. Människor släppte allt annat och öppnade sina hem för främlingar och stöttade varandra. Det visar tydligt vilken typ av samhälle vi vill ha. Den medvetenheten kan bygga oss starkare civilt försvar, men det kräver politiskt engagemang och en beslutsamhet som vi ännu inte har sett.
Vissheten att vi lever i ett av de bästa länderna i världen och viljan att försvara våra värderingar som upparbetats under generationer borde öka, nu när vi ser hur andra krafter vinner mark ute i världen. Bildning är en vaccination mot vilseledning och fake news. Tillsammans med fri och självständig media är detta centralt i ett fritt land. Sverige har en lång tradition av bredd i utbildning och folkbildning. Men det kräver att de utanförskap som i dag ofta häftas vid i skolan hävs. Det går en röd tråd från en bra start i skolan till ett bra liv, men också till ett starkt psykologiskt försvar.
Maria von Beetzen
säkerhetspolitisk debattör, Strängnäs, uppväxt i Nyköping