För 75 år sedan, den 2–3 augusti 1944 mördades 3 000 romer som hade förts samman i det som kallades ”zigenarlägret” i Auschwitz-Birkenau. Kvinnornas, männens och barnens enda ”brott” inför nazisterna var deras etnicitet, att de var romer, och därför gasades de ihjäl den natten. Sammanlagt var det mellan 200 000–500 000 romer som mördades under andra världskriget.
För mig som utbildar mig till Folkbildare mot nazism är det ofattbart att jag ofta får frågan om det inte finns ”något viktigare” jag kan göra än att utbilda mig i kampen mot nazismen. Med vetskapen om årsdagen av förintelsen av romer i Auschwitz och andra årsdagar som påminner om nazismens brott mot mänskligheten kan jag inte, vill jag inte, ge nazismen fritt spelrum.
Tyvärr känner jag ibland att vi inte lärt oss något av Förintelsen, även om vi efter kriget sade ”aldrig mer”. Än i dag utsätts romer för förtryck och diskriminering. I Diskrimineringsombudsmannens rapport från 2002–2003 ” Diskriminering av Romer i Sverige” står det att 90 % av tillfrågade romer anser att Sverige till viss del eller i hög grad är ett land som är fientligt inställt till romer. Diskriminering sker till exempel inom bostads- och arbetsmarknaden, inom utbildning och i affärer, restauranger och hotell.
Vi vet också att judar, funktionsnedsatta och hbtq-personer utsätts i Sverige i dag av olika sorters förtryck både från nazister och andra hatare. När mina vänner som har funktionsnedsättning blir förföljda av nazister och får höra att de ”borde dö” och när judar och hbtq-personer jagas på våra gator vill jag skrika högt att vi måste reagera och agera!
I Sverige har vi ett parti bildat av nazister som sitter i riksdagen, Sverigedemokraterna. Stödet för de är starkt bland allmänheten och den utbredda historielösheten och okunskapen om den fruktansvärda ideologin som nazismen står för är skrämmande. I andra länder finns också partier som är rasistiska och/eller nazistiska och människor röstar på och stödjer deras visioner.
Jag kan inte låta bli att undra hur dessa människor, som stöttar dessa hatiska rörelser, ställer sig inför att någon som de själva älskar ska utsättas för hatet. Nästa gång kanske det är du, eller någon som är dig kär som utsätts, men förmågan till empatiskt tänkande känns svag. Jag undrar ofta hur vi kan gå så vilse, ännu en gång, och jag frågar mig: Är vi på väg ifrån Förintelsen, eller på väg mot en ny sådan?
Därför känner jag mig förpliktigad att fråga: Jag står upp för medmänsklighet och allas lika värde, gör du?