Jag bor idag i en lägenhet jag hyr av en svenska. Många gånger har jag kontaktat människor som hyr ut lägenheter och inte ens fått ett svar. Jag upplever att det finns förutfattade meningar om människor som har namn och utseende som mitt. Men jag förstår att man kanske vill ta det säkra före det osäkra.
Men om jag inte ens får chansen att presentera mig, hur kan man då veta att jag kanske är en olämplig hyresgäst?
Min nuvarande hyresvärd valde en annan väg som är exemplarisk.
Jag tänker tillbaka på tiden på IM, på Nyköpings gymnasium, där min lärare lade den lilla extra tiden på oss för att diskutera om samhällsfrågor som låg utanför skolarbetet. Det påverkade mig positivt.
Jag tänker också på mina första svenska vänner som jag lärde känna på en somalisk fest. Tänk att de var så nyfikna att de tog sig till en somalisk fest på Träffen! Allt fler vänner i andra kretsar än somaliska blev följden av det mötet.
Jag tänker på alla bilresor med min äldsta väninna, 73 år, och på all kunskap hon förmedlade om svensk natur. Och på fikastunderna med henne i de djupa skogarna och på klipporna vid havet.
Och på alla de där öppna och fördomsfria diskussionerna som jag har med min partivän och som gynnar oss båda. Vi resonerar och ser saker och ting ur varandras perspektiv.
Jag tänker även på min arbetskamrat som var så nervös inför sitt första arbetspass med mig. Hon hade förutfattade uppfattningar om mig – vi hade inte ens träffats. I dag skrattar vi tillsammans åt det.
Hur hade jag lyckats med att integrera mig i det svenska samhället om inte dessa människor funnits i mitt liv? Självklart hade jag viljan och nyfikenheten att bli en del av mitt nya land. Men viljan och nyfikenheten måste finnas hos hela befolkningen. Jag vill bli respekterad för den jag är utan någon vilja att förändra mig. På samma sätt som jag vill respektera andra.
Jag menar att integrationen sker i de naturliga mötena mellan människor. Att den måste vara ömsesidig. Och att nyfikenhet, tolerans och öppenhet är nyckeln till det. Fördomar och generaliseringar gör oss blinda. Vi missar då att se våra medmänniskor för vad de är.
Politiska insatser är jätteviktiga men vi människor - både inrikes och utrikes födda - måste göra vår del av integrationsarbetet. Vårt land kan få stora problem om vi misslyckas. Men om vi lyckas kan Sverige bli hur bra som helst. Och jag är övertygad om att vi kommer att lyckas - om vi hjälps åt.