Det talas om Sverigebilden. Vi har i nästan 100 år varit stolta över att utlänningar yttrat sig berömmande om vårt land. Fri sjukvård, Ikea, jämlikhet, blondiner, samförstånd och det svenska musikundret…
Mycket av smickret har varit sant. Vi blev från 1500-talet inpräntade av kyrka och stat att jobba hårt, leva våra liv på egna ben och inte fuska. Från 1870 kom vi, tack vare kapitalismen, att göra en resa från fattigland till välfärdsstat. Ett enkelt framgångsrecept: en liten men stark stat där lag och ordning garanterades, ett näringsliv med få regleringar och låga skatter. Allt sammantaget skapade skatteinkomster som gick till infrastruktur, skolplikt, universitet med mera.
Politikerna hade svårt att hantera framgången och började tro att det berodde mer på dem än på hårt arbetande, idogt sparande och företagande befolkning. Hollywoodsyndromet drabbade politikerna, som såg sig själva som allvetande. Det räckte inte med fortsatta framsteg. Sverige skulle bli en felfri ”tredje väg” mellan kommunism och kapitalism.
Bygget av den här utopin började på 60-talet med chockhöjda skatter och regleringar. De privata verksamheterna sjukvård/skola ersattes av statliga monopol. Då vände utvecklingen neråt på 70-talet, men tack vare den strävsamma befolkningen blev resan långsam. Vi var världens tredje rikaste land men åkte på 1990-talet ner i välståndets B-lag. Där är vi nu!
Än i dag tenderar vi att bedra både oss själva och utlänningar om hur fantastisk ”den tredje vägen” är. Till och med när saker uppenbarligen inte fungerar, som vård och skola, eller när för stor invandring blir överväldigande, fortsätter många svenskar att lura sig själva. Detta genom att inbilla sig saker som är det illa här – då är det säkert mycket värre utomlands!
Två saker göder optimismen. Dels att det finns många som mot bättre vetande eller på grund av ideologiska övertygelser och politiska floskler fortfarande tror att allt är bra och att det blir bättre. Dels att svenskar ofta reser till fattigare länder som Thailand, Grekland och Portugal som försvårar nyktra jämförelser.
Tiden har nu runnit ut för den ”tredje vägen”. Folk runt om i världen har börjat inse att vår självbelåtenhet mest är dravel. Européer och amerikaner skakar på huvudet. Inte bara åt svensk invandringspolitik, utan åt rader av tokigheter som feministisk utrikespolitik, genuspiloter samt klemande med IS-terrorister med mera.
Det är dags för avprogrammering, men det blir inte lätt att ändra på generationers självbedrägeri – men det finns inget alternativ. Som väljare måste du ha sjukdomsinsikten, för utan den kommer politiker och byråkrater säkert inte ta tag i de många, stora problem som landet står inför. Folk är missbelåtna med nästan allt som regeringen ansvarar för, skolan, sjukvården, polisväsendet, integrationen och försvaret.
Staten borde definiera kraven på den offentliga sektorn och utse starka institutioner med uppföljningen och sanktioner som ”vapen”. De vill dessutom ta bort konkurrensen i den offentliga sektorn, beskatta finanssektorn, försämra småföretagens 3:12 regler och så vidare. Om Sverige skall bli ett bättre land måste politiker och företag dra åt samma håll och ha förtroende för varandra. Det är ju företagen som skapar skatteintäkterna som skapar det välstånd som vi väljare vill njuta av!
Bengt-Eric Sandström (L)