EU blev vårt försök att väva samman Europa till en trygg fredsmiljö. Efter att ha initierat två världskrig var vi tvungna att ekonomiskt, politiskt, socialt, moraliskt, samla oss. Europafamiljen måste skärpa sig.
Nu uppstår revor i väven. Omvärlden tränger på. Människor flyr för livet. Inom EU-familjen tänker vi olika: Skall vi öppna en springa, eller skall vi stänga för gott. Varm humanism eller kall restriktivitet. Medmänsklighet eller motmänsklighet. Vi skulle ju vara en fredsmiljö – men kanske tänkte vi få ha den bara för oss själva?
I dag finns ca 65 miljoner flyktingar i världen. UNHCR, FN:s flyktingorgan, beräknar att vi om 30 år har cirka 250 miljoner klimatflyktingar, kanske upp emot en miljard. Invånare i det lilla öriket Tuvalu i Oceanien, som sjunker i havet, har fått uppehållstillstånd i Nya Zeeland. Om 10 år bedöms Alaska ligga under vatten. Allt fler söker nu livet också undan torkan och hettan. Brandgatorna under den svenska sommaren 2018: en hälsning från världens framtid?
Framtida utlänningsdirektiv och -lagar måste nu fördjupas och breddas. I dag handlar flyktingens skyddsbehov om välgrundad fruktan för att bli utsatt för mänsklig aktivitet (dödsstraff, tortyr, övergrepp, risker vid väpnad konflikt etcetera). Våld och krig är lagtexters bakgrund. Konsekvensanalyser av två världskrig tvingade världssamfundet att bli sams om hur skyddet för människans värde och värdighet måste se ut. Men nu gäller det inte bara mellanmänskliga maktstrider och stormakters rädsla för varandra. Vi har nu också att ta ansvar för att vi har våldfört oss på planetens möjligheter till fortlevnad.
Vi talar numera om den anthropocenska tidsåldern: den period då människan genom sin närvaro och aktivitet på ett genomgripande sätt har påverkat de globala livsbetingelserna. Vår boplats, planeten Tellus, är i behov av skydd mot människosläktet. Människan har alltid rört sig, letat, irrat omkring på jakt efter framtiden. Migranter förblir vi. Därmed är vi inte in- eller utlänningar, eftersom vi delar världen. Utlänningslagen borde kanske byta namn? Vi är alla hoptvinnade. Planetens liv är vävt i ett stycke. Vi inser, intellektuellt, att vi delar ett globalt liv. Men insikten måste föda kraft och mod till handling. EU:s beslutspotens handlar inte om att bygga plattformar och flyktingläger, byggda i rädsla. Uppdrag gäller något större och svårare: att erövra en moralisk insikt, som föder handlingar i solidaritet. Ungefär som flerspråkig interkulturell brandbekämpning i Ljusdals kommun.
Har EU, trots sina sprickbildningar, kraft att förbereda sig för en folkvandringstid av gigantiskt snitt? Tro behövs, tro på att möjligheter kan vinna över hinder. Hopp behövs, modigt hopp. Och kärlek kan också behövas.
Vårt val i höst skulle kunna handla om mer än en kommande mandatperiod. Om nedmonterande av en del politiska block. Med flera vuxna i rummet. Sommaren 2018 blev det dags för oss att lyfta blicken.
Kjell Wiklund
präst, miljöteolog, socialarbetare