Nyköpings kommun har köpt skärgårdsfastigheten Horsvik för drygt 14 miljoner kronor med en het politiskt strid som följd. Kommunledningen (S, MP och V) säger att man nu kan ”säkerställa och tillgängliggöra ett attraktivt utflyktsmål med bad, naturturism (…) och utomhuspedagogisk verksamhet”.
Behöver kommunen verkligen fler naturupplevelser?
Redan i dag finns hela 44 naturreservat i Nyköpings kommun. Där kan man uppleva allt från ängsmarker och barrskogar till skärgårdsöar, enligt kommunens hemsida.
Samtidigt som natur bevaras sker en helt annan utveckling i kommunen. Mellan åren 1992 och 2017 försvann 1 100 hektar åker. På den mark där det tidigare producerades mat finns nu bostäder, vägar, infrastrukturprojekt och skog.
Det är här som jag har svårt att få det att gå ihop. Det gäller inte bara Nyköping. Den här utvecklingen sker i princip i hela landet.
Viss typ av mark skyddas och permanentas för medborgarnas bästa medan annan mark exploateras och bebyggs för all framtid. Vem avgör vilken mark som är värdefull och ska skyddas?
2017 var 13 procent av Sveriges landareal permanent skyddad i form av till exempel naturreservat, Natura 2000-områden eller nationalparker. Samtidigt bebyggs ungefär 600 hektar åkermark varje år med bostäder och vägar. Det blir 6 000 hektar på tio år, 12 000 hektar på 20 år också vidare.
Jag kan inte låta bli att tänka på Erik Axel Karlfeldts ord:
Men den som hejdar växtens fart
Och lägger jord igen
Begår en synd av grövre art
Än den som dräper män.
Det är drastiska ord men visar hur man förr i tiden värdesatte jorden och dess förmåga på ett helt annat sätt än vad vi gör i dag. Historien lär oss att vissa beslut som ansågs framsynta när de fattades i efterhand framstår som kortsynta och korkade.
Matproduktionen står i centrum på ett ovanligt sätt den här sommaren när torkan slår hårt mot lantbrukarna och året skörd. Längre torrperioder och regnigare höstar till följd av klimatförändringar väntar oss, liksom ökad befolkning och osäkert säkerhetspolitiskt läge. Det vi vet är att vi måste producera mer mat i Sverige.
Då gäller det att tänka till om vad som är på väg att hända. Å ena sidan skyddar vi mark med hänvisning till biologisk mångfald, rekreation och naturupplevelser. Å andra sidan ”hejdar vi växtens fart och lägger jord igen”. Att åkerjorden är en förutsättning för liv tycks vara bortglömt.
I politiken verkar man ense över blockgränsen om att jordbruksmarken ska värnas och inte exploateras. Vid den debatt med kommunpolitiker och riksdagskandidater som inledde Brunnby Lantbrukardagar i förra veckan var enigheten total. Alla som var där – alliansen såväl som regeringspartierna – svarade ja på frågan om jordbruksmark ska skyddas.
Så ser det inte ut i praktiken.
Vi måste prioritera upp åkermarken och prioritera ned naturreservaten. Jag är övertygad om att kommande generationer vill att vi behåller vår förmåga att producera mat i framtiden framför att vi lägger ännu mer resurser på naturreservat och andra så kallade permanenta skydd.
Jesper Broberg, Förbundsdirektör Hushållningssällskapens förbund