Det var glädjande att vår statsminister i sitt förstamajtal öppet tillstod att sjukvården har stora problem. Mindre glädjande var att han ordinerade samma medicin som tidigare getts utan att ge bestående effekter. Mycket pengar, men knappast till större nytta på längre sikt.
Intressant är att staten i dagsläget inte har stor möjlighet att påverka bakomliggande problem. Staten har successivt släppt nästan all makt till dagens 21 regioner/landsting. Det kommunala självstyret är ofta ett hinder då viljan till självkritik och samarbete över kommun- och partigränser är låg.
På 1700-talet när statligt styrd sjukvård infördes fanns ett oavvisligt krav att såväl sjukhus som provinsialläkare årligen skulle rapportera om verksamheten till staten. Så sent som på 1950-talet lagstiftades fortfarande om kraftfulla systemstyrande åtgärder. Nyheter som regionindelning och nivåstrukturering av sjukhusen infördes för att motverka landstingens inbördes tävlan att inrätta egna specialiteter på alla sjukhus. Inrättandet och fördelningen av läkartjänster styrdes från statens sida ända in på 1970-talet för att motverka regional ojämlikhet i vården.
Sjuksköterskebristen, från början egentligen ingen brist i antal utan en flykt från yrket på grund av dålig lön och arbetsmiljö, ville sjukvårdsministern möta med ökad utbildning trots att Sverige har fler legitimerade, men icke yrkesverksamma, sjuksköterskor än flertalet andra jämförbara länder. Därtill kommer att stress och pressat arbete med ökande sjukskrivningar av all sjukvårdspersonal gör rekryteringen bekymmersam. Ökat intag ger dessutom effekt först om 3-10 år! Frågan är vad det går att göra åt flykten och varför det finns så lågt intresse för den nödvändiga utbildningen av undersköterskor?
För att hantera en allt längre gående specialisering inom sjukvården måste styrningen ske på statlig och i vissa fall kanske även på EU-nivå. Våra regioner och landsting kan bevisligen i dag inte klara den övergripande styrningen, men väl svara för en konkurrensutsatt drift baserad på kvalitet. Vi anser att ett grundfel är den gemensamma beställar- och utförarrollen.
Det saknas inte exempel på att det i dagsläget görs stora felinvesteringar med överetableringar och underutnyttjande på grund av bristande samordning. En fråga där ökad statlig styrning är önskvärd är också den svaga primärvården och svårigheterna att få ett effektivt samarbete med kommunernas hälso- och sjukvård.
Svensk sjukvård lider i dag av systemfel där en rad problem är uppenbara för alla med intresse och insikter i sjukvården. Miljarden för att påverka problematiken med köer kan liknas vid ett plåster. Plåster är bra för en enkel hudskada, men är att betrakta som en felbehandling av en allvarlig systemsjukdom. Förvisso kan inte någon i ett förstamajtal gå till botten med en så komplicerad problematik, men det hade varit på sin plats med en bättre analys och mera lämplig ordination.
Henning Höjer f d klinikchef kirurgkliniken, Lasarettet Nyköping Roland Sahl f d chefläkare, Lasarettet Nyköping