Det har blivit allt mer angeläget att finna fungerande metoder för bättre integration. Men man talar nästan uteslutande om att det är vi – alltså majoritetssamhället som förväntas öppna upp, vara mer inkluderande och bejaka förändringar. Och visst – ett öppet och mer dynamiskt samhälle är alltid att föredra.
Men i verkliga livet är det inte alltid så lätt eftersom vi samtidigt aldrig kan bortse från att där även finns ett visst motstånd mot såväl öppenhet som förändring. Och detta motstånd förekommer nog också lite var och en till mans – för det existerar alltid en gräns för hur mycket påfrestningar vi klarar av. Är man ung accepterar man som regel mer förändring än när man är gammal, är man stark mer än när man är svag. En urban människa är vanligtvis mer öppen än en som bor på landet. Hur pass förändringsbenägna vi är varierar alltså lite beroende på omständigheterna och var vi befinner oss i livet.
Att man nu allt som oftast då talar om behovet av integration och inkludering i termer av att den huvudsakliga bördan bör ligga hos majoritetssamhället är att undergräva ett förtroende. Det är också en politisk idé som har sin grund i ett slags normkritiskt perspektiv där makten, eliten och majoriteten på något vis per definition alltid haft fel, alltid varit den som försatt minoriteter i kläm.
Men denna ensidiga föreställning strider mot de flestas upplevelser. Därför vi tycker faktiskt inte att vi alltid har fel. Därför vi vet att när vi knackar på en ny dörr och stiger in i en ny situation så förväntas det framförallt av oss att vi förmår göra oss mer eller mindre inkluderbara. Vi kan inte gå med i en golfklubb och insistera på att inte använda golfklubbor, vi kan inte gå med i en schackklubb och börja ifrågasätta reglerna för hur man flyttar pjäser och vi kan inte räkna med att få respekt om vi inte först börjar med att respektera de förutsättningar som den nya situationen bjuder. Detta vet de allra flesta!
Väljer man därför inom våra offentliga institutioner att inte ta hänsyn till sådana grundläggande intuitiva sociala erfarenheter kommer man också att få möta ett allt större motvärn från just delar av majoritetssamhället, en misstro som vi nu för övrigt ser öka och som delvis har sin grund i upplevelsen av att en ”elit”, ett ”etablissemang”, försöker pådyvla medborgarna sina egna påhittade normer och sanningar.
En pragmatisk och mer ansvarsfull idé om integration kan därför inte enbart utgå från ett ideologiskt önsketänkande – utan måste även vara förankrad i en kunskap om människans sociala natur och vilka grundbultarna är som håller samman ett samhälle.
Det är kanske där vi skulle kunna börja. Columbi ägg! Vi kanske skulle kunna börja tala om förutsättningarna för en mer lyckad integration – inte enbart i termer av hur samhället måste möta upp utan även utifrån den andres egen förmåga till inkludering. Att börja betrakta andra som vuxna människor med eget ansvar och intelligens är nog dessutom den främsta respekt vi kan visa någon annan.
Max Kern