I Sverige finns cirka 4000 tiggare. De sysselsätter regelbundet vår samhällsdebatt. Vi försöker hantera våra känslor inför dem. Vi är vana att se fattigdom ute i världen. Plötsligt sitter den på våra trottoarer.
”Många av oss känner sig trängda av tiggare på gatorna”, säger en före detta statsminister i en tv-intervju. ”Det är aldrig acceptabelt att behöva se människor stå på knä och tigga. Detta måste få ett stopp”, säger en nuvarande statsminister. Båda är företrädare för ett parti, där internationell solidaritet varit en ledstjärna.
Fattigdom utmanar oss. Den träffar oss på djupet. Skuld, sorg, skam, svek: ett kaos av reaktioner i vårt inre. Naturligt då att blunda. Många menar att tiggeriet blir en viktig fråga kommande valrörelse. Fyratusen EU-migranter skapar förvirring i välfärden.
I SN 25 mars skriver Tommy Jansson i en opinionskrönika insiktsfullt om tiggeriet. Hans resonemang utgår från tiggarens situation, inte från vår irritation över tiggaren. Att statsministrar känner sig trängda och måste stå ut med att se människor stå på knäna är kanske inte tiggeriproblemets kärna?
[link value="http://www.sn.se/kronikor/debattkronika-om-tiggeriets-forbannelse/" text="Läs Tommy Janssons debattkrönika här."]
Låt oss definiera tiggeriet som ett problem. Ett problem söker lösningar. Målet är att problemet blir löst. Att förbjuda ett problem betyder bara att det lever vidare i andra former. Verkligheten försvinner inte när vi blundar.
Ett av tiggeriproblemen är förvisso de tältläger och illegala boplatser, som växer upp. Med snabbare kontakt och dialog, byggd på respekt och tillit mellan myndigheter och tiggare, brukar sådant lösa sig. Att lösa ett problem kräver en plan. Klok strategi löser i regel svåra problem. Kanske vår långsiktiga strategi ta sikte på tiggarens värde, värdighet och livsmöjligheter?
I Gnesta, Nyköping, Oxelösund och Trosa arbetar många för våra EU-migranters bästa möjliga framtid. Det kan ske på olika sätt. Att enbart lägga ett mynt i tiggarmuggen löser inte tiggarens problem. Men tillsammans med en varm blick och några ord som hälsning kan myntet värma det frusna sinnet hos tiggaren. Ögonkontakt kan tända hopp och ork.
En långsiktig strategi skulle kunna bestå i en arbetslinje. Tiggare skulle kunna slippa huka sig på trottoaren och få resa sig, bokstavligt och bildlikt. Vi skulle kunna bidra till att det statiska tiggarlivet kunde omformas till ett dynamiskt arbetsliv. Formella hinder kan lösas. Tiggare kan mycket, vill mycket, orkar mycket: måla, gräva, städa, odla, röja, bygga. Och mycket annat.
Det stora hindret för hemvändande tiggare är deras förtvivlade belägenhet. Därhemma. Diskriminering och korruption styr deras liv. Det krävs en mental revolution i den politiska kulturen i hemlandet. Men också där kan vi ta en roll. Vi ska använda våra politiker, lokalt, nationellt, internationellt. De är våra röster. De måste bråka, väsnas. Demokratin är strategin. Orättfärdigheten ska bekämpas. Målet är våra medmänniskors värdighet: att sluta tigga och få börja jobba
Kjell Wiklund
präst, medlem i EUM