Statsministerns sätt att hantera det nyss avslöjade och mycket allvarliga säkerhetshaveriet på Transportstyrelsen väcker frågor kring hans ledarskap och kompetens. Hans roll i haveriet bör därför granskas. Två av tre tunga ministrar har under lång tid haft kännedom om säkerhetsläckaget. Ingen av dem har informerat statsministern. När inte statsministern själv agerade så gjorde Alliansen det: konstaterade att den här bristen på säkerhetsinsikt inte är godtagbar hos en minister i Sveriges regering och krävde ministrarnas avgång.
Löfven mötte, som Sveriges statsminister, oppositionens sakligt framförda krav med valretorik och speltaktik, det var knappast statsmannamässigt, men slugt. Genom att blanda konstitutionella frågor och misstroendevotum (två helt olika saker) spelade han bort åhörarna. Journalister hyssjades på klassiskt Trump-manér och oppositionen smutskastades.
Med oklar rätt satte sig statsministern över riksdagen, landets högsta beslutande organ, och lät meddela att misstroende till trots stannar försvarsministern på sin post. Det var inget sjyst spel från statsministerns sida, men det var lyckat. Fokus flyttades i ett svep från sakfrågan – att det är den regering statsministern själv leder som utsatt landet för en av de största säkerhetskriserna i modern tid – till en politisk kris som oppositionen hölls ansvarig för.
Nu är det viktigt att fokus landar rätt igen. Att försvarsministern måste gå vidhåller med rätta Alliansen. Hultqvists sätt att endast ta ansvar för sitt departementsområde är inte acceptabelt. Som minister måste man, oaktat ansvarsområde, agera om man får kännedom om något så allvarligt som en risk för rikets säkerhet. Ett land kan inte styras av en regering som jobbar i stuprör. Och en regering kan inte styras av en statsminister som inte är insatt. Därför bör fokus riktas också mot statsministern i den fortsatta granskningen av hanteringen av Transportstyrelsens säkerhetsläckage.
Hur är det möjligt att ministrar i hans säkerhetsråd sitter inne med allvarlig info om läckor i rikets säkerhet utan att informera honom? Och hur kan han, när detta uppdagas, ge sin välsignelse till den typen av agerande? Vad säger det om hans ledarskap, om den organisation han byggt? I vilka andra frågor är han beredd att se mellan fingrarna, och hur skickad att agera korrekt och handlingskraftigt är vår statsminister om en akut kris uppstår?
Parallellen till Tage Erlander och Wennerström-affären har flera dragit. Statsministern hålls oinformerad av flera insatta statsråd under lång tid och får vetskap först när spionaffären avslöjas. En självkritisk Erlander drar då slutsatsen att han inte fyllt sin uppgift som regeringschef och bör avgå. Löfvens besked är att han sitter kvar, oaktat vad. Det är inte en hållning värdig en demokratiskt vald ledare och det är inte heller en inställning som bör godtas. När inte statsministern själv ser sin egen roll och sitt eget ansvar i ett pågående säkerhetshaveri är det viktigt att en konstitutionell granskning vidtar.
Anna af Sillén (m)
Oppositionsråd Nyköping