Häromveckan (SN 2017-09-26) riktade en rad pensionärsföreningar (SKPF Pensionärerna, SPRF, PRO, RPG, SPF Seniorerna) krav på de politiska partierna att fler ”äldre måste finnas på valbar plats” på valsedlarna inför kommande val. Insändaren torgförde också uppfattningen att partierna börjat lägga allt för stor tonvikt på föryngring, vilket, enligt skribenterna, ”resulterat i en diskriminering av äldre.”
I tider där fakta ibland får ge vika för magkänsla och gissningar, är pensionärsföreningarnas krav värt en principiellt hållen kommentar. En rapport från Statistiska Centralbyrån från 2016, Förtroendevalda i kommuner och landsting 2015, berättar nämligen för oss hur det faktiskt ser ut i våra kommunala fullmäktigeförsamlingar.
Det visar sig att andelen äldre – 65 år eller mer – utgör 27 procent av landets förtroendevalda, vilket är en överrepresentation sett till hur befolkningen i övrigt ser ut.
Det är för övrigt en ökning med fyra procentenheter jämfört med hur läget var 2011. Detta faktum innebär att den tonvikt på föryngring pensionärsföreningarna tycker sig se, ingalunda återspeglas i hur sammansättningen i landets kommunfullmäktigen ser ut.
De grupper som i stället är underrepresenterade i förhållande till andel av befolkningen, är yngre människor, kvinnor och utrikes födda. Framför allt yngre och kvinnor hoppar också av sina uppdrag i högre grad än andra grupper.
De som ersätter dem tenderar i stor utsträckning till att vara något äldre. Vid slutet av en mandatperiod får vi därför en ännu skevare åldersrepresentativitet jämfört med mandatperiodens början, till äldres fördel.
Till denna bild ska fogas att många kommuner har skapat så kallade pensionärsråd, där representanter för pensionärsorganisationerna med jämna mellanrum möter kommunernas styrelser och nämnder för bland annat överläggningar och samråd i olika frågor.
I svensk kommunpolitik är det därför missvisande att beskriva pensionärer som en politiskt förfördelad eller underprivilegierad grupp.
Inte bara är de äldre överrepresenterade i landets kommunfullmäktigen, gruppen ges i förekommande fall en särställning i den lokala demokratin, då de via egna rådsorgan får regelbunden direktkontakt med kommunernas tunga politiker.
Gissur Erlingsson
docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet, boende i Gnesta