Där det finns en vilja finns också en möjlighet. Där det finns en möjlighet kan mycket hända.
Världens politiska läge har varit mer upplyftande än vad det är för tillfället. Det demokratiska samtalet har haft ett par år som gett anledning till misströstan. Det råder ingen brist på gapighet, men förutsättningen för ett gott samtal är att den som talar också är villig att lyssna och ge utrymme åt andra.
Dåliga dialoger blir bara parallella monologer; vi pratar förbi varandra, oberoende av varandra. I det offentliga såväl som i det privata. Nog blir det mer intressant och givande om det finns tid och utrymme i ett bordssamtal att ta in och reagera exempelvis på följande:
”Landsbygden har framtiden för sig. Det är tveksamt om staden har det”.
Vi var tre där runt bordet en höstdag i den estlandssvenska S:t Mikaelskyrkans lokaler i Tallinn, två C-märkta ledarskribenter, undertecknad från SN och Patrik Oksanen från Hudiksvalls Tidning, samt församlingens kyrkoherde Patrik Göransson som levererade påståendet.
Det borde förstås vara som att servera vatten till törstiga, men vi höjde båda på ögonbrynen. Hur kan man säga något sådant i denna tid där urbaniseringen beskrivs som en av de starkaste utvecklingskrafterna? Inte bara det, utan även fenomenet den moderna staden som ska bidra till utbildning, utbud och utveckling. Varför skulle intresset för detta tyna bort?
Patrik Göransson verkar sedan 17 år i en liten församling, i ett av Europas minsta länder. Störst och storskaligast brukar allt som oftast visa sig starkast, inte minst vad gäller makt, påverkan och inflytande. Är det drömmaren som talar om motsatsen – eller finns här något att fundera på? Lägg till begreppet sammanhållning, något som gör att frivilliga gemenskaper håller bättre över tid.
S:t Mikaelskyrkan har gång på gång har sett sin existens hotad av omvärldens omvälvningar, värst av allt under 1900-talet. Den första församlingskyrkan gick förlorad redan 1710 när ryssarna erövrade Tallinn från den svenska kronan. Den svensktalande församlingen fick, först efter en rättslig process, tillgång till ett helgeandshus från 1500-talet. Verksamheten är där än i dag såväl som i de traditionellt estnisksvenska landsbygdsområdena, aiboland.
När Sovjetunionen ockuperade de baltiska staterna flydde tusen församlingsmedlemmar till Sverige mellan 1940-45. Knappt 200 blev kvar.
Kommunisterna eldade upp böckerna, kyrkorummet blev till sportklubb och ett porträtt av Lenin tog predikstolens plats, mittemot porträttet av Stalin. Gud skulle suddas ut. Det gick inte.
När Estland återfick friheten kunde även församlingens arbete återupptas. 1992 fick den kyrkorummet tillbaka, en process uppmuntrad av det svenska kungaparet. Tiden mellan unionerna, från Sovjetunionen till den Europeiska unionen, ser Patrik Göransson som den bästa frihetsmässigt. Anpassningen till det storskaliga minskar det fria utrymmet.
Det här är förstås något som en EU-vän som undertecknad inte ser som ett givet idealtillstånd. Gemensamma åtaganden på frivillig grund formar gemensam kraft och nytta. Men nog om det. Göranssons argument om landsbygdens livskraft och stadens svaghet baseras på ett krisscenario. Att sammanhållningen då är svagare i ett samhälle där man sällan eller aldrig hälsar på varandra, kanske inte ens ser varandra.
”Det finns ingenting som håller ihop människor här”, säger han.
I en katastrof är det viktigare än någonsin att se och bekräfta varandra, när samhörigheten sargas av utsattheten. Och katastrofer har en förmåga att drabba oss.
På öarna och längs kustremsornas i aibolandet går livet sin gilla gång, platser där det har talats svenska åtminstone i 800 år, oberoende av stat och överhöghet. Församlingen har 400 medlemmar, 100 betalar kyrkoskatt och 20 går regelbundet på gudstjänsterna. Trots allt.
Patrik Göransson säger sig också märka en växande längtan att flytta till landsbygden, inte flytta ifrån.
”På småöarna behövde man stå ut med varandra. Man kunde inte släppa ut konflikter, eftersom man var i ömsesidigt beroende. I staden, däremot, är det enkelt att bara ’deleta’ människor ur umgängeskretsen. Vad kommer det att göra med oss människor när vi kan ta bort andra som vi tycker är obetydliga?”
Möjligheten att välja bort, att stänga ute, erbjuder ett enkelt sätt att sortera mellan intryck såväl som människor. Minskar det också vår förmåga att känna samhörighet? Medkänsla? Då påminner Göransson oss om något grundläggande.
Människan brukar vara bra på att vägra gå i anvisad riktning, att bryta mot det förväntade för att upptäcka något nytt. Vår längtan efter frihet är ofta starkare än lusten att till varje pris omfamna en förhärskande idé om framtiden. Går vägen till landet bort från staden?
Låt julen vara det goda samtalets tid. Vänd och vrid, nyansera och ompröva, opponera och respektera. Får ni slut på samtalsämnen vid julbordet eller efter Karl-Bertil Jonssons julafton, då har ni ett extra här.
God jul!