Salah Aljamal och Kjell Wiklund talar i ett inlägg (SN 12/9) om att valet kanske stod mellan rädsla eller tillit. Jag menar i stället att det stod mellan saklig realism mot naiv okunnighet. Som gammal ubåtsofficer har jag inga uttalade tendenser till rädsla. Däremot är jag starkt benägen att bekämpa förlegade och förtryckande religiösa dogmer.
Jag är orädd och har i många år med nyfikenhet ingående studerat islam, men det har allt annat än skapat tillit visavi islam och dess företrädare. Tvärtom har jag blivit alltmer övertygad om att islam inte är kompatibel med västerländsk liberal demokrati. Jag kan därför inte inse vad positivt jag skulle kunna lära av islam. Ett fruktbart samtal om detta bör rimligen utgå från sakliga premisser. Låt mig bara beröra två centrala begrepp.
1. Humanismen och kristendomen har faktiskt ”Den Gyllene Regeln” (Matt 7:12) som gemensam nämnare. Inom islam finns inget som kommer ens i närheten av den. Det närmaste man kommer är: ”Var hård mot de otrogna men god mot dina (muslimska) bröder” (K 48:29). Att det endast gäller muslimer framgår dels av ett antal verser i Koranen (3:28, 4:89, 5:51 m.fl.), vilka klart säger att en muslim inte kan ha en otrogen som vän, dels av vad Muhammed sade: ”En muslim är broder till andra muslimer” (Buk 9:85:83).
2. Det är även objektivt sant att Jesus enligt Bibeln sade: ”Ge åt kejsaren vad kejsaren tillhör och till Gud vad Gud tillhör” (Matt 22:15-22). Efter reformation och upplysning kunde därför sekulära samhällen utvecklas i västvärlden. Något motsvarande finns inte inom islam. Inom islam är däremot andlig och världslig makt redan från början hårt integrerade i en teokrati.
Reformationen lyckades sedan man släppt en del kyrkliga dogmer och gått tillbaka till ursprunget, nämligen evangelierna. Något sådant har aldrig lyckats inom islam eftersom man då hamnar i ren salafism.
Salah och Kjell antyder att man kan ”lägga våra religiösa texter åt sidan” och finna ”konkreta” och ”konstruktiva idéer”. Det låter som att göra upp räkningen utan värden och är inget annat än ren verklighetsflykt.
Ja, naturligtvis bör ”immigranter omfamna värdlandets normer och värderingar”, vilket är assimilation helt enligt FN:s flyktingkonvention (artikel 2 och 34). Problemet är att alltför många migranter med islamisk bakgrund av religiösa skäl vägrar att göra just det, alltför ofta uppmanade till detta av imamer och andra ledare.
Talet om att ”integreras med varandra” är märkligt då den totalitära och misogyna sharia är en integrerad del av islam. Vilken del av sharia anser ni att jag skall ta till mig?
Bertil Malmberg (SD)