Han beskriver sig själva som orädd, Roland Dyrefors.
– Särskilt som ung, då var man inte rädd för något. Kanske beror det på var jag är uppvuxen.
Roland växte upp på ön Beten utanför Oxelösund. Fadern var fiskare.
– Det gällde att inte vara mörkrädd, kan man säga, när man skulle gå på dass mitt i natten. Jag fick ro en timma in till land för att gå i skolan, och var det dåligt väder tog det minst det dubbla. Så jag blev nog lite härdad.
Och orädd är nog något man behöver vara för att dyka ner till ett vrak av ett störtat plan.
Efter skolan ville han mönstra på ett skepp direkt, men det gillade inte Rolands pappa.
– Han visste att det kan vara livat bland sjömän, så han sade att om jag skulle ut på sjön fick det bli flottan. Och så blev det.
Roland var 16 år. Han fick börja som maskinist, men fick höra talas om flottans dykarutbildning.
– Jag har alltid gillat att simma under vatten och varit pigg på äventyr.
Även om dagens dykarutrustning, med tuber, heltäckande dräkt och simfötter, kan tyckas tung och klumpig, är det ingenting mot vad dåtidens utrustning var.
– Dräkten var stor och tjock, och hjälmen stor och tung med ett litet fönster framtill. Luft pumpades in automatiskt i dräkten, men fick släppas ut manuellt.
De fick lära sig svetsa och snickra under vatten. En del av jobbet blev dock dystert – att leta efter drunknade.
– Då och då fick vi rycka in om exempelvis ett flygplan störtat för att bärga människors kvarlevor. Ibland är det bara småbitar kvar att plocka till kistan. Jag har sett ruskiga saker, men har alltid kunnat hålla distans. Men det är såklart inte roligt att hitta döda människor på botten av Östersjön.
Lönen i flottan var inte så fet, och när Roland fick höra vad man kunde tjäna som dykare privat hörde han av sig till ett bolag som i princip anställde honom på fläcken. Han stationerades på räddnings- och bärgningsfartyget Herakles.
Året var nu 1956 – året för Suezkrisen. Herakles, med Roland på, stationerades i Port Said och hamnade mitt i striderna.
– Trots att vi hade FN-flagg hände det att en och annan kula flög åt vårt håll.
Uppdraget var att bärga ett mudderverk, som man sprängt ett hål i botten på för att förhindra fiendens framkomst. Genom att få vajrar under mudderverket kunde de långsamt, bit för bit, lyfta upp det hela. Det tog några månader.
När Roland gjort klart sin tjänstgöring på Herakles hade han varit med om flera räddningsuppdrag. Och med sig hem fick han med sig sin Angeles.
– Hennes bror Manolo var steward på samma skepp. Jag blev hembjuden, och sedan var jag fast.
I Oxelösund jobbade han en kort tid på båten Titan, innan han i stället började på SSAB.
– Och året därpå inträffade en tragedi. Båten kantrade och sjönk. Hela besättningen dog, inklusive Angeles bror Manolo. Det var oerhört sorgligt alltihop.
Även om Roland haft en längtan efter havet, blev det till slut en avgörande faktor till att han från och med detta stannade på land. På SSAB fick han gå olika utbildningar och hade en mängd poster. Från att ha börjat som reparatör blev han till slut säkerhetschef.
– Och nu för tiden trivs vi bäst med att vara ute på kolonilotten och njuta. Jag är fortfarande aktiv som kommunjägare, och ingen har bett mig att sluta. Krämpor lär väl komma undan för undan, men man tar en dag i taget och njuter av det man får.