Foto:

Försenad till mitt eget bröllop

Krönika

Vad jag har förstått kan man lägga ned hur mycket tid och pengar som helst på ett bröllop. En del flickor planerar sin stora dag redan när de leker med sina Barbiedockor.

Men inte jag, jag hade aldrig planerat inför ett framtida bröllop och när frågan kom upp var det mer för att förenkla min mans och mitt liv än av något annat skäl egentligen. Inte för att jag ångrar något, absolut inte, men planeringen var minimal innan.

Bröllopsklänningen hittade jag i affären mitt emot jobbet, en provning senare och den var min. Det dyraste plagg jag någonsin köpt, men absolut inga astronomiska siffror, jag tror till och med min mans kostym var dyrare. Den skaffade vi förresten mitt i julruschen.

Mina föräldrar fixade bröllopsmiddagen och tur var kanske det med tanke på hur jag planerade allt det andra.

Dagarna innan bröllopet bestämde vi oss nämligen helt plötsligt för att flytta. Vi kom underfund med att det kanske inte var så smart att bo kvar i min etta med kokvrå när vi skulle få långväga besökare som skulle bo hos oss i åtminstone ett par veckor.

Medan flytten pågick fick vi, som jag minns det då, åka skytteltrafik till Arlanda och hämta besökare. Dessa skulle också underhållas fram till bröllopet så det innebar fler resor till huvudstaden. Hade klippkort på Vasamuséet kändes det som och guidade lika bra som de officiella guiderna till slut.

Men om det var stressigt då blev det än stressigare dagen före och på själva bröllopsdagen.

Dagen före bröllopet packade vi in allt och alla i bilen och begav oss söderut. Jag ville gifta mig i min gamla konfirmationskyrka i Gamleby, men problemet var att min favoritfotograf fanns i Linköping. Därför var planen att vi skulle bo över hos min bror, som då bodde i just Linköping. Inget omöjligt uppdrag utan en ganska bra lösning med en del timmar till godo. Men just den dagen, på väg söderut, bokade fotografen av jobbet. Eftersom jag hade bokat frisör i Linköping bestämde jag mig för att försöka få tag i en ”jour-fotograf”, men eftersom den titeln inte ens finns kan ni förstå att uppdraget var lönlöst. I sista sekund fick jag tag i en fotograf i Västervik som kunde ställa upp.

Okej, hur planerar man om det här. Kort stopp hos mina morföräldrar som ville träffa hela bröllopssäsllskapet innan och bjuda på kyckling, vidare färd till Linköping med övernattning hos bror min, som bara hade en säng och en hård gammal 1700-talssoffa att sova på bör påpekas. Tidig purrning, det var egentligen ingen som sov gott den natten, de flesta hade ont i ryggarna och drömde om kotknackare, och iväg till frisören. Hon svor åt håret som inte sett en sax på 20 år och fick verkligen kämpa för att få upp den i en snygg chinjong. Jag hade knappt fått på mig klänningen inne hos frisören innan min bror otåligt börja tuta utanför. Jag hade redan spräckt tidsschemat.

Det blev ilfart till Västervik med brorsan bakom ratten, en svettig halvtimme framför kameran – blänket kan fortfarande skönjas på våra pannor så här långt efteråt – och så tillbaka in i bilen, som brorsan varvade med utanför.

Det var egentligen inte förrän prästen välkomnade oss i kyrkan vi kunde slappna av igen. Nu kunde i varje fall inte vi göra mer, nu var det andra som fick stå för underhållandet, eller hur var det nu?

Jag undrar så här ett par decennium senare om det hade blivit bättre med lite mer planering? Kanske inte, så här efteråt kan vi i varje fall ha roligt åt hela.

Läs mer om dessa ämnen

Krönika