Foto:

Från syd till nord med Elton

Krönika

Vi har väl alla fått en sång på hjärnan någon gång. En som aldrig vill försvinna. Det kan handla om kärlek vid första öronkastet eller att man mer eller mindre blir påtvingad något.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Elton John. Visst, jag har nynnat med i några av hans låtar, men aldrig haft något förhållande till dem. Inte förrän efter en speciell sommar.

Jag och min man Don hade tänkt göra den där drömresan. Vi hade pratat under en längre tid om att få till en ordentligt roadtrip upp till den norra delen av Kanada, min mans hemland. Se Yukon och få lite guldfeber.

Don hade innan dess sagt att det var för långt för att lyckas genomföra resan på bara ett par veckor, men just den där sommaren sa vi båda att det var dags. Jeep fick vi låna av min svåger och svägerska och den var packad upp till taket med tält, kylväskor, madrasser, stolar campingkök...ja vad man än skulle behöva under en sådan lång resa.

– Och det finns hur mycket cd-skivor som helst, påpekade min svåger Don (ja han heter samma sak som min man, kan bli intressanta förvecklingar ibland).

Uppe i vildmarken är det nämligen inte enbart få bensinmackar och motell utan det är svårt att få in någon radiokanal.

Så sagt och gjort drog vi i väg norrut. Hotellplats i Dawson City var redan bokad – Bombay Peggy’s, ett hus med syndig historia – och det gällde bara att ta sig dit så snabbt som möjligt. Vi visste
att vi skulle få tillbringa större delen av tiden i just bilen för att hinna åka till alla ställen som vi bestämt. Milräkne-
verket skulle vid hemkomsten stanna runt 870 mil.

Till en början behövde vi inte använda cd-spelaren i bilen. Det räckte med känslan att äntligen få köra på för oss okörda vägar, men efter ett tag började jag leta runt i bilen efter något att lyssna på. Greppade tag om Elton Johns ”Greatest hits” och tänkte inte så mycket mer på det. Visste inte alls att den skulle bli ett avgörande element under vår långa resa. Lyssnade igenom den en gång, två gånger, tre gånger – var för lat för att leta reda på något nytt att stoppa in i spelaren – men man kan ju bara lyssna på Tiny Dancer och Bennie and the Jets så många gånger innan det blir tjatigt.

Och jag började leta. Först på de mer uppenbara ställena, i handskfacket, lådan mellan sätena, i dörren. Inga cd-skivor någonstans.

När vi tog en paus försökte vi leta igenom den bakre delen av bilen. Inte en tillstymmelse till något att byta ut Elton John-
skivan med.

Så den snurrade nonstop (i stort sett) under hela vår resa. Från Edmonton upp till Dawson och Fairbanks i Alaska och tillbaka. Vi köpte ett par andra skivor på vägen, men det var ingen som tycktes passa. Kanske var vi hjärntvättade vid det laget. Så nu, varje gång jag hör en av Sir Elton Johns låtar, de må vara Rocket man eller Goodbye Yellow Brick road, förflyttas jag snabbt någon helt annanstans.

Och cd-bibiloteket i bilen, var var det? I solskyddet. Eftersom min man är ganska lång så behöver han vanligtvis aldrig fälla ned det, men medan han satt och väntade på mig på en parkeringsplats med någon timme kvar till slutdestinationen så satt han och fipplade runt med saker i bilen och där, helt plötsligt, fanns min svågers skiv-lager.

Men hade vi hittat dem innan dess hade Elton inte fått en så betydande roll i mitt liv. Så det finns kanske en mening med allt.

Läs mer om dessa ämnen

Krönika