Gipsad och klar på fyra timmar

Krönika

Någon gång måste vara den första, eller hur?

Jag har varit inne på sjukhuset för planerade operationer, haft födelsemärken som plockats bort och en sköldkörtel, men aldrig åkt dit akut. Inte förrän förra lördagen då jag inte klarade av smärtan i handen längre.

Dagen innan hade jag halkat på gräsmattan hemma och i stället för att låta ändan ta stöten körde jag ned pekfinger och tumme i marken först. Ingen av de mest smarta idéer jag har haft.

Gissa om det gjorde ont. Jag låg dubbelvikt på gräsmattan medan Sam (hunden) försökte göra allt bättre med blöta pussar.

Så i varje fall, det blev färd till akuten vid lördag lunch. Till en början var det faktiskt inte mycket folk i väntrummet och det dröjde nog bara en halvtimme innan jag fick komma in bakom glasdörren.

För mig, som är ganska ovan med det här med sjukhus, så var det som en helt ny värld som öppnade sig därbakom. Patienter slussades på löpande band mellan väntrum, läkarbesök och röntgen. Och för att ingen skulle komma bort i de helgtomma korridorerna ovanför akuten så skulle man rapportera tillbaka till sjuksystern som var din guide för dagen.

Efter att först ha träffat en AT-läkare – hur unga är de egentligen när de ut-

examineras – varit på röntgen och till slut träffat överläkaren kom domen. Ledbandet mellan pekfingret och tummen var sönder.

– Det kallas skidåkartumme och är ganska vanligt, sa överläkaren. För övrigt samma diagnos som AT-läkaren gett någon timme innan.

En snabb koll på nätet ger i varje fall en lite smickrande bild på olyckan; ”Vanligtvis ses skadan hos yngre idrottsligt aktiva”. Jag som bara halkade nedför grässlänten.

Vid det här laget hade väntrummet fyllts på ordentligt och nu var det lång kö upp till röntgen. Överläkaren förordade en omedelbar operation och det fanns en plats kvar den här dagen. Så från att ha åkt till akuten med en tanke att det bara var en sträckning låg jag i en sjukhussäng i en urtvättad vit sjukhus-tunika på väg upp i hissen.

Eftersom jag ätit frukost ganska sent den här dagen var det lokalbedövning som gällde. Ett grönt skynke spändes mellan mig och den skadade tummen och medan jag lyssnade på hockey-VM karvade läkaren i min hand. Jag kände inte ett dyft ska tilläggas. Tur det eftersom jag natten före hade läst en deckare som utspelade sig i sjukhusmiljö och där just en läkare gav sig på patienterna med en skalpell.

Fyra timmar tog det allt som allt från det att jag klev in på sjukhuset till att jag kunde gå ut igen med handen vackert paketerad i gips. Nu väntar ett liv utan vänstern i en dryg månad, en nog så knölig uppgift, men jag är tacksam.

I USA hade jag fått ta banklån för att fixa tummen, här kostar det lika mycket som ett inköp i matbutiken. Och snabbt gick det.

Läs också

( 2 st )

Läs mer om dessa ämnen

ExtraKrönikasjukvård och hälsa
Relaterat