Livet är för kort för att inte njutas av

Krönika

Liv och död, som skiljs åt av en fönsterruta, är vad som startar i gång Extraredaktörens krönika den här här torsdagen.

Ett vinrött sammetstyg det är vad som skiljer mitt pulserande liv från den döda personen som lyfts iväg från ålderdomshemmet mitt emot tidningsredaktionen.

Naturen har sin gång, vi ska ju alla den vägen vandra, men själva situationen får mig att stanna till och fundera.

Där ligger en person som hade drömmar, ambitioner, passioner – ett liv. Hann han eller hon med allt vad den ville göra? Fick hen uppleva den där himlastormande förälskelsen? Fick hen göra resorna hen drömt om, ha en yrkeskarriär eller ta sin hobby till nya nivåer.

Förhoppningsvis uppvägde de lyckliga ögonblicken de mer tragiska.

Själv befinner jag mig så att säga mitt i livet. Ganska långt ifrån tonårstiden men även långt från att behöva skaffa ett rum i huset här bredvid. Samtidigt är det nu man börjar känna sig som en till åren kommen gasell på savannen. Det är de inte helt purunga gasellerna som hoppar högst och längst på savannen för att visa att de fortfarande har just det där. Spänsten, men även erfarenheten. När det börjar plockas bort personal i olika företag lite varstans i samhället, inte ens vi i tidningsbranschen är förskonade, är det risk att de äldre ryker. Vi sägs inte vara så anpassningsbara, vi förstår oss inte på den nya tekniken och vi är kanske inte lika snabba som för 20 år sedan.

Det är då vi behöver tänka som den där gasellen på savannen. Vi kan fortfarande och vi har något som inte kan köpas för pengar – livserfarenhet. Så nu gäller det att hoppa och skutta av bara sjutton.

Men livet känns rätt kort ändå. Januari och februari har kommit och gått och våren knackar på dörren. Snart dags att börja ladda för ytterligare en sommar, en semester. Själv ska jag möta våren halvvägs. En vecka nere på Cypern gör att näsan kan kittlas med lite goda dofter från blommande växter i förtid. Jag har inte varit på ön på 30 år – känn på de siffrorna. Jag har själv svårt att greppa dem. Den gången åkte jag med min nuvarande man. Då var han bara en vän som jag hittills enbart pratat med brevledes. Vi hade visserligen klickat där, men jag visste inte hur ett möte ansikte mot ansikte skulle utlöpa. För att göra saken än mer komplicerad hade jag stämt med en annan av mina brevvänner (lite av en favorit också) på ön. Jag måste erkänna att det kändes lite konstigt att sätta sig alla i samma bil vid en utflykt till Troodosbergen.

Min man vann dock den striden och vi har nu varit gifta i 25 år. Om det var rosarrangemanget han fixade under de sista dagarna på Cypern som gjorde det låter vi vara osagt. Han har i varje fall avslöjat efteråt att han själv blev smått chockad av alla rosor som levererades under dagen. "Jag visste inte om att man kunde få så många rosor för 20 dollar" säger han. Då visade han inte med en min att han inte hela tiden hade tänkt sig 100 röda rosor.

Läs mer om dessa ämnen

ExtraKrönika