Foto:

Relationen – en hjärtesak

Krönika

Livslång kärlek – finns det något sådant egentligen? Mina föräldrar firade nyligen 50 år som gifta, mina morföräldrar var gifta över 50 år innan min mormor dog, så visst finns det människor som får det att fungera.

Själv har jag varit gift i blygsamma 24. Visst vårt äktenskap har haft sina upp- och nedgångar, men inga riktiga kriser. Mest småtjafs, lite gnäll och en del missuppfattningar, men harmoniskt. Jag kan fortfarande se killen jag såg för första gången för över 30 år sedan och bli kär igen.

Jag har sedan många år tillbaka haft som regel att blir jag sur så går jag undan ett tag och ber sedan om ursäkt för mitt humör och hårda ord. Jag ser inget fel i det utan det blir ett helt nytt, vitt papper att starta om på.

Min man gör samma sak om det är han som triggar igång det hela.

Tittar man runt omkring sig i dag är det många relationsbyggen som verkar falla ihop redan efter något år. Min man och jag bodde inte ens ihop då och när vi väl äntligen fick tillåtelse att göra det fick vi gå till polisen och bekräfta vår kärlek varje år. Kanske det vore något för dem som verkar vara mer förälskade i själva förälskelsen och bröllopet, i stället för dagarna efteråt med partnern de valt?

Man kan helt enkelt inte sväva på några rosenskimrande förälskelsemoln hela livet. Det skulle vara alldeles för ansträngande, som även coachen Josefina Tengroth poängterar lite längre fram i tidningen. Men att överleva vardagen tror jag är det som folk har svårast att klara av. Dagarna som bara flyter ihop och blir till en och samma gröt med jobb, matlagning och så de få timmarna innan det är dags att krypa i säng.

För min del, som jobbat kvälls- och helgskift nästan hela mitt liv, blev det en stor omställning för ett år sedan när jag bytte från att vara sportjournalist på hundra procent till att bli Extraredaktör. Helt plötsligt fick jag åka hem med min man på kvällarna och vi kunde laga och äta mat tillsammans. En lyx som vi bara hade haft några dagar per år tidigare plus under semestrarna. Men kanske, även om jag bara skämtat om det tidigare, är det det som gjort att vi hållit ihop så länge. Vi har inte nött på varandra. Samtidigt som jag njuter av att nu få vara tillsammans med honom i stället för att sitta i en kall hockeyarena, på kvällstid.

Jag kanske tyckte att hans svar, varför han gifte sig med mig, då för ett drygt kvartssekel sedan var tråkigt. Jag ville givetvis höra massor av superlativ och inte bara ”du är min bästa vän”. Nu är jag glad för dem. Han är också min bästa vän och ”My Valentine”. Så ”Grattis på alla hjärtans dag, Don!”

Läs mer om dessa ämnen

Krönika