Ring, ring ...jag är inte hemma

Krönika

I dagens samhälle, då vi egentligen är nåbara dygnets alla timmar och var vi än befinner oss på jorden, är vi konstigt nog svårare att få tag i än när vi hade stationära telefoner och telefonkiosker att använda oss av.

När jag växte upp och det ringde så svarade man. Inget snack om saken. Det ringde kanske inte lika ofta som nu, men man svarade. Nu däremot när man ringer någon så kan man ge sig på att hen inte svarar. Inte förrän man har skickat sms och läst in ett meddelande på röstbrevlådan så att folk kan placera numret hos en viss person kan man få respons.

Inte ens min bror svarar direkt när jag ringer. Inte för att han inte vill prata med mig – tror jag i varje fall – utan för att det kommer upp okänt nummer i hans display. Han brukar ringa tillbaka efter ett tag och fråga om det var jag som ringde och så får vi kontakt. Men vad har egentligen hänt med samhället när man måste ha bevis innan man kan svara i telefonen?

Beror allt på telefonförsäljarna eller vill man egentligen inte ha kontakt med någon, mer än via mejl och sms?

Jag kan bara gå till mig själv. Jag svarar nog på färre samtal än de jag får. Försäljare screenar jag genast bort och är det osäkra nummer, ringer jag upp först när jag kollat upp dem. Ja det gäller givetvis min privata telefon, den på jobbet svarar jag alltid i om jag finns i närheten.

Telefonförsäljarna av i dag är lite påstridiga. De gånger jag har svarat när de har ringt går det inte att resonera med dem. De försöker sälja försäkringar och elavtal trots att jag har allt låst. ”Det går att bryta inga problem, det fixar vi”, säger de. Jo, jag tackar, det kommer bara på nästa räkning i sådana fall.

Jag är annars uppvuxen i ett telefonförsäljarhem. Min pappa har sålt allt från villaolja till damstrumpor, från handdukar till tennisskor sponsrade av Stefan Edberg. Jag vet allt om förskrivna manuskript. Läste faktiskt dem som barnböcker en gång i tiden eftersom de var ganska färgglada. Men min pappa var aldrig jobbig, han kunde ha långa samtal med sina kunder om deras familjer och liv, ta död på deras tristess lite utan att sälja en enda strumpa. Han var egentligen mer som dåtidens gårdfarihandlare, en försäljare som snackade skit och sålde vid sidan om.

Lite tråkigt då att yrket har fått en sådan negativ klang nuförtiden. Att man klipper ihop samtal för att få det att låta som om kunden köpt något. Eller att man ringer till äldre förvirrade personer och mer eller mindre tvingar på dem saker.

Och sen ska vi inte tala om alla andra skojare som använder sig av telefonen för att lura pengar ur den som svarar på andra sidan.

Roligare var då de ganska oskyldiga busringningarna man gjorde som ung. Ingen tog ju skada av dem och det var ju du som fick betala telefonsamtalet.

Läs också

( 2 st )

Läs mer om dessa ämnen

ExtraKrönikaMobiltelefoni
Relaterat