Foto:

Skogsmulle är min ledstjärna

Krönika

Jag är uppfostrad i Skogsmulles anda. Min mamma var en av hans följeslagare och jag fick tidigt lära mig att aldrig lämna något kvar i skogen.

Att alltid plocka upp påsar och bullpapper. Jag kan egentligen inte förstå att det ska vara så svårt. Har man dragit dit skiten kan man väl plocka hem den igen.

Det är väl ingen som vill bo på en soptipp och kastar man saker runt omkring sig så blir det snart väldigt skräpigt.

Att rensa ut fickorna och bara slänga små plastbitar, kvitton och vad man nu samlat på sig under de senaste veckorna utan att faktiskt först ta sig till en papperskorg och lägga skräpet där det ska vara, går över mitt huvud.

Inte heller de fulla plastpåsarna som man kan se i dikena här och var. Förra våren hittade jag till och med en välfylld blöja på min grusväg.

Öl- och energiburkar ska tydligen omvandlas till mull för varför annars kan man hitta dem lite varstans? Nu på våren, när man letar efter vårblommor, är det dessa man ser glittra vid dikesrenen.

Man kan ju undra om det är samma människor som slänger skräpet hur som helst, som även lämnar disken på diskbänken i stället för att sätta ned den i diskmaskinen. På något konstigt sätt verkar ju den smutsiga tallriken kravla ned av sig själv och bli diskad.

Jag blir alltid lycklig den här tiden på året då man börjar se de stora sopsäckarna som står utplacerade utmed vägen. Fulla av allt skräp som dykt upp som svampar ur marken då snön smält. Mer sorgligt är det då att se de första snabbmatspåsarna som slängts ut.

Men vi är ganska bra i Sverige på just det här att plocka upp ändå. Tittar man på en del andra länder och deras sophantering så kan man nästan börja gråta. Här kan de sitta på ett världsarv, det finns hur mycket historievingslag som helst i luften och ändå så slänger man plast, papper och glas där man står. Alla buskar brukar vara dekorerade med plastremsor och det krossade glaset glimmar i gruset bredvid vägen. Kommer i håg en gång när jag liftade på Sicilien, två fulla plastkassar hystades bara ut genom fönstret trots mina protester att jag kunde ta hand om dem. Och min mans favorithistoria med familjen som hade picknick utanför den klassiska vita kyrkan på en grekisk ö; när maten var slut och allt uppdrucket så sopas alla flaskor, påsar och servetter över murkanten och nedför ravinen. Och den familjen var inte de första som hade gjort samma sak så ni kan tänka er hur det såg ut.

Nej, Mulle bor i mig och jag hoppas i fler och fler människor. Blev väldigt glad på lunchen i dag förresten då jag såg en ung tjej i en park, vända tillbaka och plocka upp både en burk och en påse, som någon ”missat” att lägga i soptunnan.

Läs också

( 2 st )

Läs mer om dessa ämnen

ExtraKrönika
Relaterat