Skottet som visste var det tog

Krönika

Det kom plötsligt och smärtan var intensiv. Ryggskottet alltså.

Två dagars hårt arbete hemma, en ny madrass och avsaknad av de ack så viktiga ryggövningarna har alltså gjort att jag nu knappt kan röra mig.

Ni är nog många som kan sätta sig in i min situation. Rörelseförmågan blir helt klart begränsad och smärtan är skarp. Och det värsta av allt är att man känner sig så hjälplös.

Man tömmer sig ur sängen och att duscha kan man glömma. Att ens försöka klättra in i ett högt gjutjärnsbadkar är att försätta sig i livsfara känns det som.

Benen vill inte lyda och varenda litet steg man tar påverkar ryggen.

Och trots att jag har städat intensivt under ett par dagar hittar jag nu, i min mer böjda position, helt plötsligt ställen jag tydligen missat. Och skräpet, några hårstrån, ett torrt löv och pappersbitar

i köket – katten Rustys terapiarbete under natten – är helt onåbara. För mig, som ibland har starka OCD-drag, är bara det ett litet helvete. Ett hån och jag mår ännu sämre. Jag slänger våtservetter på golvet, drar några varv med min fot och låter mannen plocka upp dem efter mig.

Jag önskar helt plötsligt att vi bodde i en enplansvilla, att vi hade skaffat en soffa som man inte sjunker ned i och att jag inte lovat att jobba.

Stående på balkongen äter jag frukosten och låter solen värma den onda korsryggen. Det är därute, i trädgården jag borde vara nu, men det är också på grund av den som jag står här nu. Tycker synd om mig själv helt enkelt. Samtidigt borde jag inte klaga, det finns människor som har det betydligt värre än jag just nu.

Tacksam för att bilen i varje fall inte är så låg. Min önskedröm, en röd liten 60-talsMustang, hade inte fungerat i det här läget. En automat hade egentligen varit mest perfekt eftersom vänster-benet tydligen är sammankopplat med ryggen det också.

Och på jobbet tycker alla synd om mig, det värmer. Det är konstigt att det alltid känns lite bättre när andra tar ens problem på allvar. Man får nästan en kick av det.

Chefen värmer mikrougnsmat och servar mellan artikelskrivandet med bubbelvatten (alltså kolsyrat vatten om nu någon trodde något annat) och när jag med myrsteg så småningom tagit mig in i Sporthallen på Rosvalla servar handbollsklubben mig på samma sätt. De fixar snabbt en parkettplats och då menar jag parkettplats. Har nog aldrig suttit så pass nära spelet under en match. Medan jag noterar målskyttar och avgörande ögonblick i kvalmötet kan jag inte annat än att reflektera över hur killarna rör sig. Eller egentligen hur de använder sig av ryggarna. Jag som knappt kan ta mig ned på stolen och upp från den ser hur de vrider och bänder och vrickar kropparna. Så kunde jag röra mig en gång också, tänker jag dystert.

Nu är jag inne på tredje dagen med ryggvärk och jag börjar äntligen känna att problemet är på väg bort. Sakta, sakta, som mina steg.Jag kan röra mig mer och jag kan komma ur soffan utan att skrika till. Men profilen av den kutiga gumman kommer att bestå ett tag till verkar det som.

Läs också

( 2 st )

Läs mer om dessa ämnen

ExtraKrönika
Relaterat