Det började redan när Miranda bara var åtta år gammal, och läste om en tolvåring som varit uppe på Kebnekaise. Det där skulle hon också göra, helst i samma ålder. Hon hann bli 14, men i mitten på september blev det av och även om turen blev kämpigare än de räknat med på grund av vädret längtar både Miranda och hennes mamma Angelica R Bergman efter att få göra om äventyret.

– Det var verkligen jätteroligt! Fast, inte riktigt allt, ler Miranda och hennes mamma konstaterar att som 14-åring kanske man inte uppskattar den vackra naturen med de guldgula löven lika mycket. Och mobilskuggan. Att gå monotont och fundera, utan mobiltelefonen, är både skönt och nyttigt.

– Jo, det var vackert, och jag håller med. Det var skönt utan mobilen. Men de första två milen från bilen i Nikkaluokta till Kebnekaise fjällstation var sååå tråkiga. Bara stenar överallt och svårt att gå.

Artikelbild

| Det gäller att sätta fötterna på rätt ställen, vilka kunde vara svåra att hitta med det växande snötäcket.

Med sig hade de Angelicas kompis Mikael Nyman från Storvreta, en utbildad och rutinerad fjällguide som varit uppe på Kebnekaise drygt 30 gånger, och som planerade och genomförde tjejernas äventyr på allra bästa sätt. Det enda som inte gick enligt plan var att de fick bära all packning själva upp till fjällstationen, eftersom de missade helikoptern som skulle flyga upp det tyngsta.

– Så det blev en tråkig och tung start för Miranda, som inte tränat så mycket med tung packning. Lite skavsår fick hon också. Därför bestämde Micke att vi inte skulle forcera till stationen första dagen utan vi slog upp tältet och fick en härlig kväll och natt i fantastisk natur. Sen tog vi en lugn dag med noggranna förberedelser och så gick vi upp på Kebnekaise dag tre i stället.

Gänget valde den östra leden upp till sydtoppen, en tuff dagsvandring uppför branta, steniga branter över glaciärer, och en sträcka av så kallad "Via ferrata"; en klätterled i brant terräng där framkomligheten underlättas av vajer man kan spänna fast sin sele i, och eventuellt också konstgjorda steg och grepp.

– Det var så skönt att ha Micke med, han höll ett bra tempo, bestämde när vi skulle ha rast, höll reda på allt och peppade oss till max. Han till och med peppade sällskap vi mötte på nervägen.

Artikelbild

De svenska fjällen i höstskrud bjuder på oändliga fototillfällen.

En bit upp på berget började det snöa. Miranda minns hur hon tänkte "åh, vad mysigt med lite snöflingor". Tills ovädret tilltog.

– Det blåste och snöade rejält. Fast vi var så fokuserade på var vi satte fötterna så Via ferratan gick jättebra, det var en rolig klättring.

Artikelbild

Miranda fixade toppjobbet. För en månad sedan stod hon på toppen av Sverige tillsammans med mamma Angelica.

Sista etappen upp, efter en fika och slutliga förberedelser i toppstugan, gick långsamt. Mirandas vantar var blöta, hon frös om händerna och fick värma dem i Angelicas armveck innan de gav sig av. Precis just då ångrade hon sitt beslut att bestiga Sveriges högsta berg.

– Jag var så himla trött, för en kort stund ville jag bara ge upp, vända och gå ner. Men så peppade vi varandra, inte skulle vi väl ge upp nu? Och så tjoade Micke "Kom igen, det är bara en halvtimme till toppen nu!". Det var alltid en halvtimme till toppen, skrattar Miranda.

Artikelbild

| – Vi gjorde det! Plötsligt står de där, på Sveriges högsta punkt. Men Miranda och Angelica Bergman kan bara lita på att guiden Micke Nyman tagit med dem upp på Kebnekaises sydtopp, sikten är noll och snön och kylan gör att de måste vända neråt igen direkt.

Steg för steg stretade de trötta äventyrarna sig upp på bergets topp.

– När vi väl stod däruppe var vi bara tre stora leenden, minns Miranda, det var en jättehäftig känsla. Men det räckte att stå där någon minut, sen ville vi bara se till att komma ner igen.

Artikelbild

Glada bergsbestigare i starten av äventyret i Nikkaluokta.

Micke förevigade gänget med mobilkameran. Att få fram Angelicas kamerautrustning i snöyran var inte att tänka på.

– Vi såg knappt en meter framför oss. Micke kunde ha lurat upp oss på vilken snöhög som helst, man fick ingen direkt känsla av att stå på toppen av Sveriges högsta berg, fnissar de.

Artikelbild

Att vandra monotont långa sträckor och att övernatta ute i vildmarken – utan täckning på mobiltelefonen – var riktigt skönt, konstaterar Miranda Bergman. Här under liten paus tillsammans med Micke Nyman.

Inte heller var det någon barnlek att ta sig ner i ovädret. Nu var det Angelicas tur att känna sig orkeslös och orolig en sträcka. Men ner kom de och även om det spöregnade sista biten till fjällstationen, där de gick in, värmde upp sig och skålade i Cola – och trots att gasen i tältet tog slut så de fick äta kall mat innan de somnade – var det nöjda hjältar som kunde summera sin bedrift. Och efter vandringen tillbaka till bilen dagen därpå smakade pizzorna i Kiruna himmelskt.

Angelica, själv naturälskare och inbiten äventyrare sedan många år, kunde inte vara gladare över att dottern ärvt hennes friluftsintresse. Tillsammans har de upplevt mängder av äventyr redan, ända sedan Angelica upptäckte att hennes döttrar var rädda för myror, och tog med dem på en nio kilometer lång vandring i de sörmländska skogarna. Miranda var bara fem år gammal, Jasmine fyra år äldre.

Artikelbild

De svenska fjällen i höstskrud bjuder på oändliga fototillfällen.

– Ungarna hade brännässlor upp till öronen och fastnade med stövlarna i lera. Rundan tog en hel dag, och jag kände mig som världens sämsta mamma.

Men kärleken till naturen väcktes hos båda systrarna, och Miranda älskar att vara med mamma ute på äventyr. Angelicas specialitet är att klättra i och utforska – och fotografera – gruvor, ofta tillsammans med Micke. Miranda har varit med på enklare klättringar hon också.

Artikelbild

| Var det tufft att gå upp blev det inte lättare att ta sig nedför berget i ovädret. En fot i taget, fastspända i varandra.

Och Miranda vet precis vad hon vill göra efter nian. Kommer hon in blir det gymnasiet i Älvdalen.

– Där kan man utbilda sig till äventyrsguide. Man får åka skidor, cykla och vandra. Det krävs att man har höga poäng för att komma in, men det ska jag klara.

Artikelbild

| Snöandet tilltar och vinden viner kring dem under klättringsmomentet, men upp ska de. Snart är de framme vid toppstugan och får en liten vila.

Nya äventyr väntar innan dess. Både Miranda och Angelica längtar efter att ta sig an de norska fjällen och får Miranda som hon vill bestiger de Galdhöpiggen redan nästa sommar. Eller åker ner i Europa och vandrar. Kebnekaise lär de återkomma till fler gånger.

– Ja det här måste jag göra igen, definitivt, ler Miranda. Fast det får bli en sommartur nästa gång.