Carola Bonneviers egna ord:

Husrannsakan i flyktinglägret för att leta efter vapen, droger och andra förbjudna saker:

Dammet yr. Lukten; en blandning av smuts, gamla sopor, avföring och kiss bränner i näsan, lukten är så dålig att ögonen svider och jag kan känna hur det bränner i de delar av min hud som inte är täckta. Mitt ansikte täcks av munskydd som gör att endast mina ögon är fria från skydd. Min uniform med skyddsväst täcker hela min kropp förutom mina underarmar. Jag bär både knivskyddshandskar och dubbla plasthandskar.

Med oss har vi 15 poliser ur den sektion som är beväpnad och som alltid finns med för att skydda oss. Det fungerar lite sådär med det skyddet. Vi åker längs 'gatorna' som sedan 2013 – då FN började ta emot Internaly displaced persons; flyktingar i sitt eget land – format en 'skyddad stad'. Genom åren har leran, sanden, människorna och fordonen format dessa 'vägar'. Vägar som leder till ett fruktansvärt liv, där vare sig människa eller djur ska vara.

Gud är i himlen och satan under jorden? Nej, snälla, satan finns här! Ovanför marken, fullt synlig för alla som vågar och orkar titta. Men framförallt har satan tagit dessa stackars människor och djur och omfamnat dem i alltför många år. Jag inser att utan mig och alla andra från FN och andra organisationer skulle dessa människor inte leva längre, men...

Vi åker sakta genom lägret. Ibland kommer en sten farande genom luften och smäller till i FN:s fordon. Jag ser barn som leker, jag ser barn som står med sina uppsvullna magar, jag ser hundar som är så magra så de knappt kan stå upp, jag ser hundar vars pälsar är totalt sönderfrätta av skabb och annan ohyra, jag ser flyktingarnas egen marknadsplats med 'mat' som jag skulle bli sjuk av att endast lukta på. Jag ser hur människor försöker hitta någon mening med livet, tomma ögon, hatiska ögon, hungriga ögon men även ibland både glada och vänliga ögon som stirrar på oss.

Jag är inte bara en uniform, hur mycket jag än försöker så tränger allt detta sig in i hela min kropp, mitt hjärta och min själ.

Vi hoppar ur bilarna snabbt och påbörjar vårt letade efter alla de saker de inte får ha i lägren. Jag går först in i varje shelter, ofta är det barn där och de blir oerhört rädda för mig. I deras ögon måste jag se ut som ett spöke med all min skyddsutrustning. Ett barn blir hysteriskt rädd och jag blir tvungen att sätta mig på huk och ta bort mitt ansiktsskydd. Jag ler och sträcker fram min hand med de dubbla handskarna. Men barnet fortsätter skrika hysteriskt av rädsla. Jag reser mig sakta upp, drar på mig munskyddet och fortsätter med en brännande känsla i hjärtat att utföra mitt jobb.

Nästa shelter...

Där ligger ett barn i åldern 1-2 år, svårt att bedöma. Barnet ligger på sidan på den stenhårda marken med sin enormt stora, svullna svältmage, ögonen rinner och likaså snoret. Barnet skriker, skriker och skriker. Ögonen är stora, runda och fullständigt tomma. Barnets hela kropp täcks av hundratals flugor och framförallt runt analöppningen, där det är fullt med gammal avföring. Jag står inte ut! Jag ropar och ropar efter föräldrarna men ingen ger sig till känna. Ingen verkar ens se barnet. Kära lilla barn, jag önskar dig all lycka i livet och jag hoppas att satan släpper sitt grepp!

Jag lämnar med ett ännu mer brännande hjärta och du, barnet, så länge jag lever kommer jag se dig framför mig, se ditt helvete och skämmas för att jag inget kunde göra. Men vad hjälper det dig? Jag skäms för mänskligheten och dess grymhet. Hemskt ledsen att jag inte kunde hjälpa dig. Nu är mina ord slut igen... Tårarna rinner för dig och för alla andra som far så illa. Till ingen nytta, för mina tårar kan inte hjälpa er. Förlåt!