Pappan Karl Bergman försörjde frun Hedvig och de fem barnen med sitt måleri. Oftast målade han vyer över havet, skeppsvarv, segelbåtar. De bodde i Karlshamn i Blekinge – men sedan kom kriget.
– Det jag minns mest från Karlshamn är alla seglingar med pappa. Han förde över intresset till mig. Men under kriget var det svårt att försörja sig på måleri, så vi flyttade, säger Ragnar.
Familjen hamnade till slut i Öregrund. Ragnar skulle komma att bo på flera ställen innan hann till slut landade på Arnö i Nyköping.
Under skoltiden fick han sitt första jobb, som springschas. Efter en utbildning i Gimo och jobb som verkstadstekniker gick han till sjöss i fyra år.
– Jag var på ett lastfartyg som åkte till Syd- och Nordamerika med frukt.
Ragnar läste sedan vidare, jobbade bland annat på Televerket där han ritade delar till knapptelefoner, och blev med tiden lärare. Segelintresset styrde att han hamnade i Oxelösund, och på skolan han jobbade på träffade han hustrun Stella, där även hon jobbade som det som i dag heter hemkunskapslärare.
– Allt har kretsat kring segling i mitt liv. Det är så fritt, ingen trängsel, och man rår om sig själv. Jag och Stella seglade upp till Öregrund varje sommar, och ner till Karlshamn. Men för tre år sedan var vi med om ett stort oväder ute till sjöss, och efter det sa Stella ifrån.
Saknar du det?
– Oh ja!
Han är en händig person, Ragnar Bergman. Målar, fotograferar, har byggt segelbåtar, och på senare år vinterbonat både garage och den inglasade balkongen, som fått namnet kajutan. Han springer piggt upp och ner för villans trappor för att visa foton, ett golvur han byggt, och berättar om bänken han byggde till grannskapet utkiksplats.
– Det är ett av få ställen där man har utsikt över hela hamninloppet, och så sa alla att här skulle det stå en bänk. Så då byggde jag en och sedan blev det ett bord också.
På trappen står en vattenskål, för Ragnar och Stella passar gärna grannhunden Yonna eller grannkatten Kattis.
– Vi har ett gäng med ungar som bor här också, och ett par av dem plingar på då och då för att prata. I julas ordnade vi julpyssel ihop, och så frågade en av småflickorna om hon fick ta med sig en vän, och det gick bra. Då kom de med den här lappen sen, säger Stella och går och hämtar pappret, där flickorna skrivit:
Du är den bes
ta granen
vi kener
På frågan hur det känns att fylla 90 år ler Ragnar, skrattar till och svarar:
– Jag känner inte efter så mycket.