Året var 1966 när Monica klev över tröskeln till apoteket. Det var hennes andra sommarjobb, året innan hade hon varit barnflicka. 1967 sommarjobbade hon igen, och året efter det blev den då sjuttonåriga Monika fast anställd på apoteket.
– Det var så då. Det fanns sommarjobb överallt. Jag tror jag bara gått in där och frågat om jag fick prya där, och på den vägen är det, säger Monica och plockar fram sin arbetsbok.
Den var man tvungen att ha för att få anställning förr. Man genomgick en läkarundersökning som visade att man var frisk, och arbetsgivaren skrev i uppgifterna för en anställning. På häftets första sida har Monica själv skrivit sitt namn, med något rund tonårshandstil.
Monicas titel var apotekstekniker med receptbehörighet. Receptbehörigheten innebär att hon får jobba bakom disken, med receptbelagda mediciner. En farmaceut har sedan kollat av och skrivit på.
– På den tiden trillade vi själva piller, mest mediciner för djur. De mediciner vi mottog kom i jättestora förpackningar som vi skulle fördela i askar. Magnecyl var till exempel sådant vi fyllde själva, 50 eller 100 i en ask.
Monica har superkoll på mediciner och deras biverkningar.
– Vi har ju ett ansvar inför kunden, att den får rätt medicin. Det händer att läkare skriver fel. Apropå läkare och deras ökända handstil, förresten! Nu för tiden är allt datoriserat, och tur är väl det. Det kunde vara ett riktigt helsicke att tyda vad de skrev ibland, säger Monica och skrattar.
Vad gäller apotek och privatisering kan man säga att de genomgått en resa som börjar och slutar på ungefär samma plats. När Monica började var apoteket privat. De sålde förutom mediciner även bland annat parfymer och smink vid en glasdisk, minns Monica.
– Ingen gick ju och plockade själv, all service skedde över disk.
På 70-talet blev apoteket statligt ägt, innan det på 2000-talet blev privat igen – och smink och annat gjorde återintåg på hyllorna.
Maken Sune träffade hon bara en bit från Apoteket, som då låg i de lokaler som Lusthuset har i dag.
– Han satt på torget i Trosa på sin motorcykel, bredvid stod hans vän som jag kände och jag gick fram och hälsade. På den vägen är det.
I år har de varit gifta 43 år. Men hade inte Monica haft sina kunskaper från sitt arbete, hade det kanske inte blivit så många år tillsammans. 2013 insjuknade Sune i cancer.
– Jag opererades och drabbades av komplikationer. 8 gånger fick jag septisk blodförgiftning, ett dödligt tillstånd då man bara har två timmar på sig att komma till vård. Monicas medicinska kunnande har räddat mitt liv, säger Sune, och hans blick möter hennes.
– Folk har frågat mig om jag som är så pigg verkligen ska gå i pension. Men ja, det ska jag verkligen! När man gått igenom något sådant här får man perspektiv. Tänk om någon av oss blir dålig igen? Jag vill att vi ska ha de här åren tillsammans, säger Monica.