Efter att hon öppnat dörren och hälsat pekar Gunnel glatt på en uteplats som maken Åke byggt upp.
– Vet du vad det ska bli där? Bubbelpool! Då kommer man ha det bra du, säger hon och fnissar nöjt.
Taxen Gustav får vittring på att en besökare har anlänt och börjar skälla.
– Han är lite av en bråkstake, han hade sönder handdukar för mig häromsistens. Men han är snäll annars.
Gunnel är uppvuxen vid slottet Mälsåker, där henne far var fruktträdgårdsmästare. Familjen bodde i ett hus som hette Fiskarudden, och det var långt att gå till skolan.
– Det var många kilometer minns jag och vägen gick genom en tät skog. Det var lite läskigt, ibland tyckte jag och min bror att vi såg spöken. Men på vintern kunde man ha tur, för då kunde den hästdragna snöplogen fara förbi, och då kunde man hoppa upp på en kant av plogen och åka med. Annars fick man aldrig skjuts inte.
Under kriget köptes Mälsåker av norska legationen för att användas till hemlig utbildning av infanterisoldater, och norrmän inkvarterades hos familjen.
– Jag minns att de byggde upp baracker med kondis, biograf och sjukstuga, som en norsk stad i miniatyr. Och en dag när jag kom gående från skolan blåste en massa brandbilar förbi mig, för då hade det tagit eld i taket. Ingen skadades vad jag vet.
Efter skolan hade Gunnel flera platser som barnflicka och hembiträde i både Stockholm, Nyköping och Strängnäs, innan hon fick jobb på en bar i Flen.
– En lång period var jag hjälp hos familjen Tham på Malstanäs. En gång såg jag en man jag tyckte jag kände igen, och frågade frun vem det var. "Känner du inte igen honom? Det är ju prins Wilhelm!"
Annandag jul 1953 var hon ledig och på en dans i Vadsbro föreningsgård.
– Så var det, det fanns dansbanor överallt som man åkte till, cyklade långt för att ta sig dit. Jag hade ätit dåligt den dagen, och stod och åt ett päron. Då kom det fram en kille och frågade om han fick smaka. Det var Åke. Vi hade så roligt den kvällen och har hållit ihop sen dess.