Skärkarlen och fiskaren Bengt Blom fyller 95 år. Precis så ville Bengt att texten ska börja, då ska texten såklart börja så.
– Jag kom hit till Hartsö 1942, som skogsarbetare. Jag ville sticka ut till sjöss. Jag har alltid längtat ut till sjöss och havet, det har alltid funnits. Ville väl se världen. Men jag kom inte så långt, säger Bengt och ser ut genom sitt köksfönster. Där sitter han ofta och kikar ut över ön och havet.
På Hartsö blev Bengt kvar, och på Hartsö kommer han stanna så länge han förmår. Bengt har ingen lust alls att flytta in till stan. Han bor ensam kvar på ön, med katterna Siri och Sotis till sällskap. Det är för övrigt mor och son.
– Jag har en granne, men han är här så sällan numera. Jag är sist kvar här ute.
Att åka ut till ön tar ungefär 45 minuter till en timme från Studsviks brygga, där Bengt för övrigt får hämta sin post. Den färden gör hemtjänsten en gång i veckan. Sonen Janne är ute hos Bengt flera gånger i veckan, och dottern Eva är också ofta på besök.
– De ringer varje dag, månar om mig.
Så händer det att Bengt far in till Studsvik och vidare in till Nyköping ibland också, för att handla eller göra ärenden.
Men vad var skälet till att han blev kvar, och inte for ut i världen?
Kärlek, är det korta svaret.
– Jag började jobba som fiskare åt den man som skulle bli min svärfar. Det fanns en kvinna här på ön och henne tog jag hand om. Det var Ingrid det, säger Bengt och skrattar nöjt.
Ingrid, ja. Hon var född på ön, och här var hon kvar nästan ända till slutet.
– Hon blev sjuk, demens, och kämpade på sjukhus. Jag fick en säng bredvid henne, och fanns där hela tiden. Hon var ovärderlig. Nu är det tomt. Det är långa år sedan hon gick bort.
Bengt fick överta fiskearrendet från sin svärfar.
– Så blev det ett liv, och jag blev kvar här. Ingrid ville stanna, och så blev det. Hon ville inte att jag skulle fara till sjöss heller, sjönk man så sjönk man och försvann. Jag sa till henne att kommer jag inte hem från fisket får du skaffa en annan karl som kan försörja dig. Men jag kom ju alltid hem.
Ingrid och Bengt var i princip självförsörjande, fick det de behövde från Hartsö. De hade kor, häst, någon gris för köttets skull. Och så fiskade Bengt såklart.
– Jag fiskar fortfarande. Man kämpar på så länge det går. Om dagarna går jag ut och går en sväng med stavarna, plockar med det jag kan. Jag hoppar inte höjdhopp direkt. Men jag är inte pensionär, jag är fortfarande fiskare. Jag gör det jag orkar med. Det är ett levnadssätt, och jag trivs bra. Nu finns inga jobb här ute längre.
Ål, flundra, lax – "de vanligaste sorterna, allt möjligt", var det Bengt kom hem med i näten. Ibland var Ingrid med ut också.
– Det var fisk fem dagar i veckan som gällde. Ingrid lagade så god fisk. Fast jag är 95 år nu har jag aldrig varit sjuk. Jag tror fisken är hemligheten.
Men det mesta av fisken sålde de vidare. Bengt åkte in till Studsvik med fångsten. Om vintern, när det låg is, tog han sparken.
– Då tog det en hel dag.
Inte konstigt då att barnen av praktiska skäl var inackorderade på fastlandet, där de gick i skola.
Förra året höll det sig isfritt hela året. Bra, tycker Bengt, som förutom spark också genom åren tagit sig fram per fot, motorcykel och svävare. Han fick då testa isen med en pikkäpp innan han for iväg. Var det för dålig is, ja då fick man vänta ett par dagar.
Men förutom fisket fick familjen ett extra tillskott av att ta emot elever på besök till ön.
– Det började med Stensund. De åkte hit, fiskade och övernattade i flera nätter.
Även förr om åren var det sommaren som var den årstid då skärgården mest levde upp. Förutom de fiskare och lotsar som bodde här för jämnan kom de sommarboende.
– Båtarna tuffade iväg mellan öarna till logdanser, det var dans här och där, fullt liv. Nu är det rätt tomt härute. Och snart är det november. Då är det väldigt mörkt härute. Sommaren är ljus och fin, men snart blir det mörkt. Men jag har aldrig varit mörkrädd, och det är väl tur det. 1958 fick vi el, innan dess fick man vara noga att göra i ordning fotogenlampor till kvällen, ha en lampa klar till att gå till ladugården med.
Förutom fiske och gården hämtade man också från naturen. Jakt på sjöfåglar, och om våren plockade man trutägg.
– Vi plockade väl en 500 ägg, och sedan la vi dem i vattenglas och hade ägg långt in i januari. Sockerkakan blev fint gul av dem.
Vattenglas var en metod att konservera äggen i en slags gelé som täppte till porerna på äggen.
Att hämta mat från naturen innebär också att man måste ge tillbaka, tycker Bengt.
– Naturen ger, men kan också vara hård. Att ge och ta är viktigt när man vistas i naturen.
Men ibland blir det obalans i systemet. När havsörnen började minska och var på väg att försvinna helt på grund av de gifter människan använde sig av, däribland DDT i insektsbekämpning, hjälpte Bengt örnarna.
– I 25 år matade jag dem med grisar och självdöda kalvar och allt vad det var. Jag såg att ett havsörnspar här på ön bara satt vid sitt bo och tittade på äggen, som aldrig kunde bli något. De ruttnade inuti, det kunde aldrig bli något liv i dem.
Så tittar Bengt ut genom sitt köksfönster, har fått syn på något.
– Titta där! Där är en havsörn! Det är sånt jag spanar efter när jag sitter här, säger han och ställer sig och pekar.
Den stora skepnaden svävar på vinden, spejar efter byte, innan den viker av och försvinner åt ett annat håll. Snart finns den inte längre i sikte. Bengt sätter sig på stolen igen. Tar en klunk av kaffet och suckar nöjt.
– Det ska finnas havsörnar här ute. Så är det bara. Det hör havet till.