När Chandrika jobbade i England på 80-talet var det populärt att som narkosläkare åka och jobba i Sverige. När hon senare jobbade sex månader i Saudiarabien fick hon kontakt med en indisk läkare som jobbat här, och fick på så sätt kontakt med anestesikliniken på Nyköpings lasarett.
– När de erbjöd fast jobb tackade jag ja, förutsatt att jag kunde spara mina ledigheter så jag kunde åka till Sri Lanka tre månader varje vinter.
Chandrika var alltså på plats i Sri Lanka när tsunamin slog till, men var själv var utom fara. Hon bor i huvudstaden Colombo, som inte drabbades. Men hon reste snabbt till platser som hade drabbats för att hjälpa.
– Det var hemskt. Och dessutom ingen ordning alls, det var så omfattande, säger hon.
Arbetskamraterna på anestesikliniken blev oroliga när de hörde nyheten om katastrofen. En insamling startades, så att Chandrika skulle kunna hjälpa till på plats. Men under den tiden var allt väldigt rörigt.
– Jag kunde inte göra särskilt mycket långtgående saker då, så jag sa att jag ville avvakta och ta det mer samlat. Så fick jag höra om en person, en man som jobbat på ett sjukhus där, som förlorat sitt hus. Det hade blivit bortspolat. Han var den första som fick hjälp och efter två månader hade han ett nytt hus.
Strax därefter fick hon kontakt med en bekant, som jobbade med ett välgörenhetsprojekt där han byggde hus åt tsunamidrabbade i staden Payagala. Via honom fick hon nys om en tsunamidrabbad skola som han velat hjälpa men inte kunnat eftersom pengarna tagit slut. De barn som gick i skolan, som hade särskilda behov, hade inget eget klassrum.
– Först fick de ett klassrum, sedan dess har vi också köpt möbler och skolutrustning, böcker, pennor. Jag är äldst i familjen och har fyra syskon, två bröder och två systrar. Min yngsta syster är utvecklingsstörd och det är ett skäl till att jag valde att bygga klassrummet i Payagala för barn med speciella behov. Jag vet hur svårt det är att själv ta hand om sådana barn på Sri Lanka eftersom vi inte har det sociala skyddsnät som man har i Sverige.
Sedan dess har Chandrika också hjälpt till att renovera en skola i dåligt skick, köpt in stolar så barnen slapp sitta på ett cementgolv i skolans aula och startat bankkonton som bara barnen kan nå när de fyller 18 år, alltid med hjälp av de insamlingar hon gjort.
I vintras parade Chandrika ihop sig med förra kollegan Elisabeth Ericsson, som också driver reseföretaget County Travel. Tillsammans ordnade de en resa för dem som genom åren har varit med på insamlingarna, med turer till skolorna och de andra projekten de hjälpt.
– Det är inga jättesummor, men alla små summor blir något.
Det vill få till en resa och en insamling även nästa år och planerar just nu för den.
– Det skulle vara toppen att få ner en resurs som är utbildad inom pedagogik för barn med särskilda behov. De har en lärare och en assistent i klassen, och det räcker inte. Det skulle vara nästa steg, säger Chandrika.