Fast om rätt ska vara rätt, så fyller hon faktiskt 97 i år, Sigrid Sjöblom.
– Jösses, jag går mot 100, det är ju inte klokt! säger hon och skrattar.
Hon är född i Uppsala, där hon gick på privat flickskola. Under skoltiden kom hon med i ett brevväxlingsprogram.
– På ren tur blev jag tilldelad en flicka, Gertrude Daimler i Tyskland. Ja, hon i bilfamiljen alltså, är det inte fantastiskt? Och hennes pappa var generös nog att bjuda mig på en resa dit, till Alperna där vi åkte skidor.
Det här var under 30-talet. Under resans gång kom Sigrid att se en historisk syn.
– En dag fick vi höra att Hitler skulle tala, och beslöt att gå dit. Pojkar gick på rad med facklor, och uniformerade flickor stod givakt. Längst fram stod Hitler som på en tron och talade. Men jag talade inte så bra tyska då, så jag vet inte riktigt vad han sa.
Upplevelsen har hon tänkt en del på den senaste tiden, eftersom de i hennes bokklubb läser boken "Plommonträdet".
– Den handlar om en flicka som blir kär i en judisk pojke under den här tiden, och så blir det komplikationer såklart. Åh, det är så hemskt, jag riktigt fryser när jag tänker på det, på hur Hitler burit sig åt.
Maken Stigs jobb var det som förde henne och familjen till Nävekvarn.
– Han var på affärsresa när hans chef på ASEA ringde och sa att Stig skulle bli chef för bruket i Nävekvarn. "Nävekvarn, var fan ligger det?" frågade Stig då, säger Sigrid och skrattar.
Det fick de snart lära sig, när de flyttade från Västerås och in i 13-rumsvillan som brukets chef fick disponera. De fick trädgårdsmästare och kocka. En kvinna som hette Karin som var fru till brukets före detta chef, hjälpte Sigrid in i sällskapslivet på orten.
– Ja, de var lite honoratiores, gräddan sådär.
En gång bjöd Karin in Sigrid och Stig till deras landställe ute på Mögö. De fick veta att en mycket speciell gäst skulle komma.
– Karin var så hemlighetsfull. Så sa hon att vi skulle gå ner till bryggan och möta de speciella gästerna.
Ute på vattnet närmade sig en båt, en man skötte motorn. I fören stod en kvinna.
– Det var Zarah Leander, som stod alldeles uppsträckt, och hennes man som körde. En primadonna även då. Senare på kvällen sjöng hon för oss. Är det inte fantastiskt? Ja, det var en upplevelse.
När Stigs chefsuppdrag var slut, hade paret kvar ett sommarboende i Nävekvarn. I slutet av 70-talet flyttade de dit igen, och sedan dess är Nävekvarn hennes hem.
Barnen är dock utspridda i Sverige och världen, och maken Stig och vännerna är numera borta.
– När han dog undrade jag hur det skulle gå, men det har gått ändå. Och av mina gamla vänner är jag ensam kvar. Ibland undrar jag varför just jag blev kvar.
Att då ha möjligheten att smsa med sina nära och kära är därför något som Sigrid tycker är viktigt.
– Bara det att höra hur någon har det, vad de gjort i dag.
För några år sedan flyttade hon från villan hon och Stig delade till lägenheten hon bor i nu. Dagarna fylls med bland annat handarbete och bokklubben.
När så Nävekvarn för en kort tid sedan öppnade ett gym blev hon glad, och har köpt ett gymkort för att pröva.
– Jag har alltid varit mycket för gymnastik, nu kan jag gå och träna själv när jag vill, säger Sigrid medan vi går bort mot gymmet för att titta.
Sigrid prövar flera maskiner. När hon sitter på en maskin som tränar armarna och sträcker sig efter handtagen fnissar hon lite.
– Jösses Amanda, det är ju knappt jag når dem.
Allra bäst gillar hon löpbandet - i hennes egen takt.
– Ja, den här var bra, som att gå en promenad, det var ju jättefestligt! Ja, tänk att vi fått ett gym här i Nävekvarn! Är det inte fantastiskt?