– Vi vill öppna linneskåpen och visa upp det som kallats för "kvinnors plit", som det ligger stor hantverksskicklighet bakom, säger Siv Råstam.
– Det har inte värderats, inte setts som något värt att lyfta. Det är väl för att kvinnor gjort det, säger Helena Nilsson.
– Ja, varför skulle det kvinnor gör vara värt något, fyller Eva-Britt Nyman i med en fnysning.
De tre har tillsammans med Erik Pettersson och Ragnhild Söderberg varit med i kommittén för utställningen, som ägde rum härom veckan.
– Det är synd att de här sakerna ofta bara blir liggande. Och på utställningen kom många intresserade, säger Siv.
Örngott med hålsöm, löpare av frivoliteter, handdukar med monogram, lakan med vitbroderi med blommotiv eller dukar med engelskt broderi med utskuret mönster. Sprött, vackert, tidskrävande. Handvävt linne, handsytt broderi.
– Den här har min mammas mormor gjort. Tänk, hon satt och gjorde det här utan elljus, säger Siv.
– Och utan glasögon! Så tycker man själv det är smått och pilligt med både glasögon och arbetslampa, säger Eva-Britt och skrattar.
På utställningen visade de dels upp vad de själva hade i linneskåpen, men också saker som de skapat av de gamla sakerna för att ge dem nytt liv.
– Nu för tiden kanske man inte använder ett nattlinnesfodral, men spetsen kan man ta loss. Eller om man använt ett gammalt lakan så det gått hål kan man klippa loss monogrammet och kanske fästa det på ett förkläde, säger Siv, och rotar i sin väska och får fram en gobeläng i lappteknik.
Där har hon fäst broderier och spetsar från en mängd handarbeten, alla med särskild betydelse. Där finns den första spetsen hon själv gjorde, monogrammet på den näsduk hennes mamma sydde åt henne, monogram från mormors handdukar.
– Förr var det liksom en markör för att man var en duktig flicka, en duktig kvinna, att man hade ett linneskåp som var fyllt av vackra saker man gjort själv. Det ingick i ens hemgift, man hade med sig brudlakan. Samtidigt – det är det här som finns kvar, men i första hand var det lagning, stoppning och att klä sin familj, säger Siv och stryker med handen över gobelängen.
– Det var lite så att folk kikade i varandras linneskåp och det var viktigt att vara duktig och duglig. Om vintern skulle man ha en vävning i gång, och väva handdukar till exempel, annars sågs man som lite lat. Och jag har fått berättat för mig om flickor som gick efter korna, men som hade garn i kjolfickan och stickade medan de gick så inte händerna skulle vara sysslolösa, säger Helena.
Vad tror ni kvinnorna som skapade de här sakerna hade sagt om de vetat att de visats upp och beundrats?
– De själva skulle väl ha sagt, äsch det här är inget märkvärdigt, det där kan väl alla, säger Eva-Britt.
– Men inuti hade det nog värmt, säger Helena och lägger handen över hjärtat.