Nu har hon sagt upp sig. I stället ska hon jobba på en landskapsarkitektbyrå i Stockholm.
– Jag har haft otroligt roligt här, men när det här jobbet dök upp kunde jag inte motstå. Här har jag varit ensam i mitt yrke på kontoret, men där kommer jag vara del av ett stort gäng med landskapsarkitekter, med helt nya projekt, säger hon
Uppväxt i Växjö och utbildad i Köpenhamn är hon, Cecilia Behm. Men examen tog hon i Stockholm, och efter utbildningen hade hon hunnit jobba ett år på Haninge kommun, innan hon anställdes här.
– Jag och min man Rickard bodde då i Stockholm och kände att vi ville flytta till en småstad och bilda familj. Vid intervjun åkte vi hit och bodde på hotell, och fattade tycke för Nyköping. Det var så mysigt, tyckte vi.
Genom åren har hon varit inblandad i flera projekt som stundvis diskuterats med hård ton. Hon ser det dock som naturligt och tar inte åt sig.
– Folk har åsikter om sin närmiljö, det måste de få ha. Det är insändare och artiklar och telefonsamtal. Det är ok. Men ibland tänker jag att all utsmyckning i en stad inte bara kan vara okej för alla. Det blir väldigt tråkigt och slätstruket. Ta plåtrondellen vid Rosvalla, till exempel. Om man har 20 rondeller som alla är okej med, kan man ha en som är en vattendelare. Som vissa tycker är skitsnygg och andra skitful. Och så får man tänka på att de som är nöjda inte hör av sig lika mycket och kanske inte skriker lika högt.
Hon funderar lite.
– Fast en grej som jag tyckte var lite taskig var när Östnytt hade en tävling om den fulaste rondellen och plåtrondellen vann. Tvåan var en rondell i Mjölby med en stor plastpotatis. Det var väl ändå ett slag under bältet! Och några år senare använde vi samma sorts plåt på flera ställen i hamnen – men då reagerade ingen. Jag tror den var lite före sin tid.
Det hon själv är mest nöjd med är graffitiväggen i hamnen.
– Det är inte alltid mycket pengar behövs för att göra skillnad. Graffitifrämjandet har utsett väggen till en av de bästa i Sverige. När vi utformade den var det viktigt att det inte bara blev en vägg utan en plats för alla. Det lyckades vi med. Det är en mötesplats.
Kommer du själv kunna hålla dig från att skriva insändare om du i framtiden ser något i stadsbilden som du stör dig på?
– Haha, ja. Om jag tycker man missat något på en plats kommer jag kanske ringa och påpeka på ett ödmjukt sätt, men inte skriva insändare. Alla måste inte veta vad jag tycker.