I Gamla residenset, precis bredvid Nyköpingshus, är det tyst och lugnt.
– Jag tror vi har Nyköpings bästa adress. Fast när det var minus 17 grader var det rätt kallt här inne såklart, säger Emma Johansson och visar vägen på knarrande golvplankor.
Recreating har sin verksamhet längst in i ett par rum. I det ena sitter två kreatörer och klipper tyg.
– Det ska bli till drakhuvor, säger Emma och plockar upp ett färdigt exemplar i grön sammet, med påsydda taggar.
– De ska användas när kommunen ordnar skridskodisco.
Recreating är en verksamhet som jobbar tillsammans med Arbetsförmedlingen.
Här skapas mycket dekorationer till exempelvis fest och event, eller till skyltningar. I ett hörn står till exempel en maffig brudklänning, skapad av servetter och kaffefilter.
Kreatörerna består av unga vuxna som av olika anledningar står utanför arbetsmarknaden. Det kan handla om psykisk ohälsa eller andra svårigheter.
– Den första tjejen vi hade här på arbetsträning hade asperger. Hon hade alltid blicken i golvet och pratade väldigt lite. Nu utbildar hon sig till grafisk formgivare, säger Emma stolt.
Fast den allra första personen som sattes i arbete via Recreating var kanske egentligen hon själv.
När Emma Johansson var 23 år sjukskrevs hon för värk i hela kroppen.
– Jag har crohns, en tarmsjukdom, och mamma är reumatiker. Jag gick igenom hela karusellen med sjukskrivning, a-kassa, hela köret. Men sedan hade jag turen att få en toppenarbetsförmedlare och en bra kontakt på Försäkringskassan, och de fick ut mig i jobb.
Under en lönebidragsanställning fick Emma Johansson kontakt med Ingela Ljung.
– Hon har ett eventföretag och ett stort hjärta, hon ville hjälpa unga. Jag ville hjälpa folk som har det svårt. Så kom vi på idén med ett lugnt ställe där man kan arbetsträna.
Nu har verksamheten varit i gång i tre år. Två av dem som arbetstränat har anställts i företaget.
– Vi brukar säga att här arbetar man 100 procent av sig egen förmåga. Det kanske finns dagar när jag inte kommer upp ur sängen – men det är ok. Samhället måste inse att det är ok. Alla som varit här har inte kunnat gå vidare, för vissa har det snarare varit så att man insett att man inte kan jobba alls. Men då är det i alla fall utrett. Jag tror det behövs att man ser människan, individen mer, och inte stirrar sig blind på en diagnos.