Att han ens kom med på expeditionen är något av en slump.
– Min vän Rasmus Erlandsson kan segla med råsegel, och kaptenen ville ha med honom. Men en fotograf som skulle med hoppade av, och då hörde Rasmus om inte jag ville med i stället. Och jag insåg att det här var min enda chans i livet att få göra en sådan resa, så jag tackade ja. Det var 17 dagar innan expeditionen började.
Berättelsen om Thor Heyerdals strapatsfyllda färd med flotten Kon-Tiki är välkänd.
– Det var ju -47, efter kriget, och världen längtade väl efter en positiv nyhet. Heyerdahl ville ju visa att Polynesien befolkats genom att folk färdats dit med tekniken som var tillgänglig då – balsaflottar. Så han byggde en balsaflotte, Kon-Tiki, som utgick från Callao i Peru och färdades till Polynesien, och bevisade därigenom att det var möjligt.
Thor Heyerdahl-institutionen stod bakom expeditionen Jimmy Blom var med på. Namnet var Kon-Tiki II, och målet var att visa att befolkningen med teknik som var tillgänglig då även kunnat åka tillbaka. En rundresa från Peru till Påskön, och tillbaka. Jimmy var med på turen mellan Påskön och Peru.
– Heyerdahls resa var rätt behaglig i jämförelse. Då åker man längs ekvatorn och får skjuts av passadvindar och ekvatorialströmmen. Men för att ta sig tillbaka måste man ha en manöverduglig farkost som klarar hårdare väder, för man måste färdas längs 40:e breddgraden där det ofta råder hård sjö. Vattentemperaturen når inte över 14 grader och det var kuling minst en gång i veckan.
Hur gick det då?
– Det sket sig, säger Jimmy och kastar huvudet bakåt för ett snabbt garv innan han fortsätter.
– Det var två flottar i expeditionen, och de var ihopbundna med sisalrep, som började ruttna. Efter 60 dagar ute till havs kunde vår kapten, en stark norrman, dra isär de en och en halv tum tjocka repen med händerna. Men expeditionsledaren ville inte riktigt ge upp. De hade lagt ner så mycket tid, pengar och prestige. Stämningen var ångestriden. Men sedan gick fallet av, den tvärliggande stock som håller uppe seglet, och då var det bara att trycka rött.
En japansk flisfraktare svarade på deras mayday-anrop.
– Skillnaden mot stämningen på flotten var monumental. Sjömännen var väl trötta på att frakta flis och tyckte det var jätteroligt att plocka upp oss och var skitglada. Och att ta en dusch efter månader med saltvatten...man blir liksom oljig efter ett tag, allt känns blött. Och att sova i en riktig säng. När det rådde kuling hade man flera liter vatten i sovsäcken.
Maten de bjöds på, en stekt köttbit med kalla pommes frites och ketchup, smakade himmelskt.
– Vi hade käkat ris och tomatsås och fisk vi fångade själv. Vattnet vi haft med oss hade blivit saltinträngt.
72 dagar ute till havs blev det. Jimmy Blom beskriver det som både det bästa och sämsta han gjort.
– Det var väldigt svårt, stundvis. Strapatser och elände. Samtidigt den lyckotätaste tiden i mitt liv. Det bästa minnet är de stjärnklara nätter när jag tog ur sovsäcken ur hyddan på flotten och sov på taket. Hyddan var som en mörk, varm kompost, havet gjorde att det kändes som man sov i en våningssäng där man fick sparkar i ryggen hela tiden. Men taket var helt perfekt. Det var som när man var liten och tältade i sin egen trädgård, tog med sig massor med Kalle Anka-pocket och kände sig sådär busigt äventyrlig. Jag drog åt sovsäcken runt ansiktet och bara tittade på stjärnhimlen. Det var som att flyta runt i rymden.