Året var 1985 när Leif Lindqvist klev ut från polishögskolan som polisaspirant. Första åren som aspirant bodde och jobbade han i Strängnäs, innan det blev en flytt till Nyköping. Men bara några år efter examen ville han ut på äventyr.
– 1988 åkte jag ut på mitt första FN-uppdrag. Jag åkte då till Libanon. Det var en riktig upplevelse, och jag har alltid velat åka igen. Men sedan bildade vi familj, jag och Anna-Lena, och det fick vänta.
Men sedan barnen blivit vuxna kände han att det var dags att åka ut i världen igen. Det var då 2014, och den här gången skulle han hamna i Liberia, på Afrikas västkust. Ett Liberia där ebola just då härjade som värst.
– När jag kom dit fanns det ebolacenter överallt. Sjuka människor låg utanför, och folk gick runt i skyddsdräkter. Det var surrealistiskt. Men sedan fick man sjukdomen under kontroll och Liberia deklarerades fritt från ebola. Även fast det varit mindre utbrott har det varit under kontroll. Men vi var bra informerade om hur vi skulle skydda oss.
Men sjukdomen är inte det som gjort störst intryck på Leif.
– Det är så otroligt intressant och givande att jobba med folk från alla länder. I organisationen finns det människor från Sydkorea, Ukraina, Argentina, Australien, och såklart många afrikanska länder – Nigeria, Zambia, Zimbabwe, Ghana, Kenya. Och det man verkligen slås av är hur vi kanske kan verka olika, har olika kulturer och traditioner, men i grunden tänker vi samma. Det är bara olika synvinklar.
Liberia är ett land med en orolig historia. På 1800-talet skapades landet av frigivna slavar, som kom dit från USA. På plats fanns redan 16 lokala stammar och folkgrupper. Fram till 70-talet var landet stabilt och hade bra ekonomi.
– På 60-talet var det inte ovanligt att svenska företag etablerade sig där, inom gruvnäringen. Det skulle vara spännande att prata med någon svensk som var där nere då.
Men på 70-talet ökade korruptionen och motsättningarna mellan de olika folkgrupperna, vilket till slut utmynnade i en statskupp. Sedan dess har det varit oroligt i landet, med två inbördeskrig mellan 1989-1996 och 1999-2003. Då klev FN in med fredsbevarande styrkor, och har blivit kvar sedan dess. 2017, efter valet, räknar FN med att börja dra sig ur landet.
– Det är helt raserat. Från att ha varit ett blomstrande land, gick det snabbt utför och blev helt utan fungerande infrastruktur, rättsväsende, skola.
Leifs uppdrag vara att hjälpa till att bygga upp utredningsverksamheten inom polisen i huvudstaden Monrovia.
– Vi är rådgivande i när man bygger upp struktur, metod och ledarskap. Arbetet med mänskliga rättigheter är viktigt. Jag kommer ihåg första gången jag såg deras polisstation... milt sagt var det eländigt.
Stora problem är korruption och våld mot barn och kvinnor.
– Det beror väl på landets historia. Korruptionen är enorm. Och frågar man människor vad deras dröm är, säger många att de vill flytta till USA. De vill inte stanna och bygga upp sitt land, för många känns det väldigt hopplöst. För oss kunde det vissa dagar vara ett problem bara att få poliserna att gå till arbetet. Men när det är så instabilt, och det ibland händer att folk inte får sin lön på några månader, vem kan då klandra dem?
Sedan juni är han hemma igen.
– Det är lite typiskt, just när man kommit in i det där nere är det dags att åka hem.
Men även om hans tid ibland var svår, med hemlängtan och regnperioder som kunde ge hällregn i veckor i sträck är han glad över upplevelsen.
– Det har på sitt sätt varit fantastiskt. Och när jag kom hem tänkte jag på hur bra det är här. Det vi gnäller om är inga stora saker. Vi har det så otroligt bra.