Hundarna Boy och Tintin står i givakt vid ett fönster och tumlar ut genom dörren för att hälsa när Liane Wachtmeister öppnar den. Det var egentligen först när hon och maken flyttade hit, till Fjällskärs säteri mellan Nyköping och Stigtomta, som hon verkligen satsade på hästintresset.
– Jag hade ridit i många år innan det, men inte seriöst. Men det fanns alltid i bakhuvudet, jag är en tävlingsmänniska i grunden. I dag är det skillnad, många är på topp tidigt. Jag var i 40-årsåldern när jag låg på min absoluta topp.
Hennes pappa var diplomat och familjen flyttade runt. Paris, Washington och Schweiz var några ställen där de slog ner sina bopålar.
– Jag har en minnesbild från när jag var liten, fyra år kanske, och sitter och tittar ut från fönstret i lägenheten i Paris, och ser hästar på gatan. Att jag tyckte de var så vackra, säger Liane.
Hon hade en faster som red och tjatade sig till att få tillbringa barndomssomrarna hos henne. Som tonåring flyttade Liane från familjen, som då bodde i Schweiz, för att gå på Sigtunas internatskola, innan hon började plugga i Stockholm. Hon tog tåget till Uppsala för att kunna rida på fritiden, körde på den tiden även hoppning, men riktade senare in sig mest på dressyr, och har även varit aktiv inom fälttävlan.
– Hade jag inte varit hästtokig hade jag kanske utbildat mig till språklärare. Men jag har alltid varit road av djur och hur man lär djur att utföra saker. När jag red de där lätta klasserna trodde jag att jag var på min absoluta höjdpunkt, men det tog tid och träning.
Den första hästen hon hade beskriver dock Liane som "ett stolpskott".
– Wellington hette han och var inte lämpad för dressyr. Men jag var oerfaren, visst inte vad man skulle leta efter. Det var först den fjärde hästen som fungerade bra. Det hela handlar om samstämmighet, på samma sätt som det är med människor, så klickar man med vissa och inte med andra. Det ser man ofta på världsnivå, det är inte bara en bra häst och en bra ryttare, och det är det som gör det hela så spännande, säger Liane.
Ämnet engagerar henne, hon börjar gestikulera med händerna och fortsätter:
– Att etablera förståelse med djur, att kommunicera enbart genom fysisk kontakt... den känslan är mäktig. Det här är djur som väger 600–650 kilo, men de går på kommando. Har jag ridspöet under armen ser de det och förstår att de ska byta varv. Och så kan man bygga på, som när man lär sig läsa, det blir hela meningar, ett dressyrens abc. Man ser på en ryttare när de hittar de där samspelet, det känns nästan som en tyngdlöshet. Då har de ett saligt leende, säger hon och ler själv.
Tänker kanske på de gånger hon själv uppnått den där kontakten.
Som A-tränare inom dressyr har hon nyligen prisats som Årets tränare av Dressyrtränarklubben, Dressyrkommittén och Dressyrringen. Tävlingskarriären har varit lång och framgångsrik. Det enda som grämer henne är att hon var uttagen till OS, men fick vända hem eftersom hästen skadades under karantäntiden.
Liane rider fortfarande på Grand Prix-nivå.
– I vilken annan sport kan du tävla när du är 66? Ingen. Det är på lika villkor mellan män och kvinnor, och utan åldersdiskriminering. Det är ganska fantastiskt.
Men trots det har Liane bestämt sig för att det börjar bli dags att lämna tävlandet.
– Det är svårt och tungt, men jag håller på att lämna över till ungdomen. Nu har jag tre och en halv hästar, den halva är en liten sällskapsshettis. En är gammal och läromästare åt de andra. En är en Grand Prix som ska få fortsätta så länge han är pigg. Och så har jag en yngre som jag håller på att lämna över till min elev. Jag kommer sakna spänningen vid tävlingar, och vet inte om jag kommer kunna återvända till att bara rida utan mål. Men i den här åldern gör man sig ändå bäst som tränare. Fast det är ju faktiskt en 70-årig japan som tränar i Tyskland för att vara med i OS. Det får gå långsamt, helt enkelt.