Du bist en teufel! Du är en djävul!
Randi Collin och hennes vänner har samlats utanför tyskarnas läger, bara ett hundratal meter från hennes hem, för att ropa förolämpningar till de tyska soldaterna.
– Soldaterna bara skrattade, men officerarna såg bistra ut.
En lek med en vass udd av allvar. Randi och hennes vänner var bara barn, men kriget hade redan tagit barndomen ifrån dem.
– Det hände så mycket hemskt. Vi visste vad de var kapabla till.
Som den gången tyskarna brände inne ett ungt par från motståndsrörelsen med deras två barn i deras hus.
Eller den gången tyskarna hade razzior för att hitta otillåtna radioapparater. Randi sprang hem med blodsmak i munnen för att varna sin mamma, som grävde ner radion i en grop i skogen. Hade de hittat radion, hade föräldrarna hamnat i fängelse.
Eller hur tyskarna inte bara ockuperade hennes hemland – utan stundvis även hemmet självt.
– Eftersom vårt hus låg på en höjd kom tyskarna ofta och använde det som huvudkvarter när de hade övningar. Vi schasades upp på vinden, där det varken fanns värme, ljus eller möbler. Det var skräckfyllt, vi visste inte vad de skulle göra med oss. Men sedan vande vi oss. Men än i dag kan jag känna mig illamående när jag ser bilder på tyska officerare, klädda som de som ockuperade vårt hus.
Den 9 april, datumet då tyskarna kom, minns Randi kristallklart. Hon lekte ensam, när ett öronbedövande dån hördes.
– Det var den mest skrämmande dagen i mitt liv. Plötsligt svepte tre svarta plan mot huset på låg höjd. Jag blev så otroligt rädd och sprang till skogs, där jag var kvar i flera timmar.
Ett annat tydligt minne är när hon lekte med några grannbarn, som hade så fina bruna skjortor med halsdukar till.
– Föräldrarna bar samma kläder, och de sa att jag skulle be min mor om samma kläder. Då fick jag stryk för första gången i mitt liv, mamma blev fruktansvärt arg. Deras föräldrar var högt uppsatta nazister i Vidkun Quislings organisation. Men det förstod jag inte, jag var ju bara ett barn.
Fem år varade ockupationen. När freden kom var Norge i ett eländigt tillstånd. Fattigdom, ransonering och ett kärlekslöst hem gjorde livet tungt för tonåriga Randi. Hon beslöt sig att åka därifrån så fort hon blev myndig, flyttade till Gislaved där hon fick jobb på en gummifabrik. Där träffade hon en man hon fick barn med, men de skilde sig senare. Som av en händelse träffade hon senare maken Leif – på Domus i Gislaved.
– Leif är min man, min vän, min trygghet, mitt allt.
Som pensionärer flyttade Randi och Leif från Stockholm till Bryngelstorp med sina två hundar. Senare flyttade de till ett av Rosvallatornen på Brandholmsvägen, där de har storslagen utsikt över Nyköping.
Numera är livet lugnt och vackert. Men när Randi ser bilderna av människor som flyr krig kommer minnena tillbaka.
– Det är ju samma upplevelse – krig, flykt. Det är så många barn som lider illa, lider värre än vad jag gjorde. Det var inte så länge sedan det hände här. Folk behöver påminnas.
Det är anledningen till att hon vill berätta. Men det är svårt. När minnena kommer tillbaka, kommer också mycket känslor. Randi har skrivit ned sina upplevelser, både om kriget, och om föräldrarna som inte kunde ge sina barn någon kärlek.
– Det viktigaste av allt, som jag alltid understryker, är att man ska älska och slösa med kärlek. Krama dina barn, ta upp dem i famnen, låt dem vet att de är älskade. Då kan mycket ont undvikas här i världen.