Sedan 1988 har han kört Tuffiståget genom Nyköpings somrar.
– Jag jobbade på bussbolaget då, och de fick en idé om att de skulle ha ett tåg. De köpte det här tåget från Italien, där de tillverkar såna här tåg. Så landade uppgiften på mig lite av sig själv, och med åren blev det min grej, det där, säger Olle och klappar sidan av en tågvagn.
Vi har stämt träff vid garaget där Tuffiståget har sin vintervila, och den här soliga dagen är tåget ute i friska luften, kanske för sista gången i år.
– Och hur det blir nästa år vet jag inte, jag har ingen aning om vem som ska köra det. Jag är ju 79 år nu och har verkligen passerat min pensionsgräns, andra går ju när de är 63. Det får vara nån måtta – även för mig, säger Olle och skrattar.
Du måste ha trivts, eftersom du stannade kvar så länge?
– Trivts? Det kan du ge dig tusan på att jag gjort!
Olle Fredriksson har många fina minnen från åren med Tuffiståget, och det han håller högst har varit att träffa så många olika människor.
– Det har varit kul, och massor med ungar. Alla har varit så trevliga, och knappast någon arg, för man är ju inte arg när man ska ut på tur.
Ett annat kärt minne är alla turer till Vattenfestivalen i Stockholm.
– Då åkte jag upp längs gamla Riksettan till Stockholm, det tog tre och en halv timme ungefär. Så körde jag runt folk på festivalen. Jag var uppe åtta gånger innan festivalen lades ner om jag minns rätt, och det var riktigt kul.
Han är rörd av avtackningen som ordnades av Turistbyrån i Nyköping.
– Det var pompa och ståt vettu, massor av folk och tal och blommor och lovord, och kaffe och tårta på det.
Och fast han känner att det är dags att sluta, vet han att han kommer att sakna det.
– Det är klart jag kommer sakna det, jag har ju hållit på så många år. Men det känns bra att sluta nu också. Det finns en ände på allt. Och jag har att göra med min tid, om jag lever och har hälsan blir det fortfarande fullt upp. Vi bor på gård och där finns det alltid att göra.