Neeran Al-ani strålar som en sol när hon hälsar. Hon har all anledning att vara glad.
– Jag har blivit fast anställd här nu. Kan du tänka dig? Efter 10 år i Sverige har jag äntligen, äntligen blivit det.
Neeran, som av vänner kallas Nora, är handläggare för nyanlända i Nyköpings kommun, och det senaste året har varit hektiskt.
– Det har kommit många flyktingar, och jag har drivit projektet Öppen dörr, där privatpersoner som velat har kunnat höra av sig till kommunen för att hyra ut sin bostad till en nyanländ med uppehållstillstånd.
Neeran är född och uppvuxen i Bagdad i Irak, och utbildade sig till medicinteknisk ingenjör. Hennes man är läkare, och paret bodde i både Libyen och Jordanien, eftersom deras arbeten tog dem dit.
– Jag var konsulent på ett sjukhus i Libyen, och i Jordanien jobbade jag på ett Cultural Center som datainstruktör och med administration. Det sista var ganska likt det jag gör i dag, för jag hade också hand om att hjälpa flyktingar.
2004 flyttade de tillbaka till Irak igen. Hennes man hade sedan tidigare tagit sig till Sverige och fått uppehållstillstånd, eftersom han var hotad. Neeran var ensam med de två sönerna, men ville tillbaka till hemlandet.
– Det var efter kriget, och vi trodde allt skulle bli jättebra, men det blev det inte.
Neeran hade fått ett jobb på USAID i Bagdad. USAID är en del av amerikanska ambassaden. Men att arbeta med amerikaner var farligt.
– Jag blev dödshotad och vi måste fly till Sverige.
Familjen återförenades, och hamnade slutligen i Norrköping efter en tid i bland annat Eksjö.
– Livet här var inte lätt till en början. Men jag har varit väldigt engagerad och velat hitta min plats, även fast det ibland varit svårt och vi fått brottas med svenska myndigheter.
Neeran var tvungen att validera sin utbildning, gå på SFI, och har samtidigt alltid sökt efter jobb och andra meningsfulla uppdrag. Hon har bland annat volontärarbetat på Röda Korset, jobbat som personlig assistent, gett en präst lektioner i arabiska och hjälpt till på ett äldreboende.
– Att hjälpa till är viktigt för mig. Jag tycker om det. Men jag kände hela tiden att jag ville ha tillbaka min karriär.
En praktik på Vrinnevisjukhuset gav henne hopp, men ledde inte till något jobb. Neeran var besviken.
– Jag kände då att jag var tvungen att plugga och skaffa en utbildning här i Sverige. Jag var 40 år när jag började.
En treårig kandidatexamen i samhällslogistik på Linköpings universitet blev hennes val. Efter utbildningen fick hon en praktik på tekniska divisionen här i Nyköping, och det ledde till det jobb hon har nu.
Ett projekt hon drivit under året har varit Öppen dörr – ett projekt så lyckat att fler kommuner, som Jönköping, hört av sig för att få höra hur de gjort.
– Det känns jätteroligt att det jag gör är uppskattat. För mig som själv varit flykting är det också väldigt fint att i mitt jobb kunna hjälpa andra som är i samma sits. Jag vet att det inte är lätt, men man måste kämpa.