Var det knivhugget som tog morfaderns liv? Vad fick förövaren för straff? Vem var förövaren, och varför gjorde han som han gjorde? Efter att ha fått reda på vad som stod i Södermanlands Nyheter de där sommardagarna 1961 och fått klarhet i händelseförloppet som hon tidigare bara hade oklara minnen kring, vände sig Annika Enarsson till arkiven.
– Jag fick fram allt möjligt – förhör, domstolsprotokoll, polisutredning. Det fanns också saker jag inte ville ha, som bilder från obduktionen, som jag sa att de inte skulle skicka. I princip fick jag ut allt, utom den rättpsykiatriska undersökningen som gärningsmannen gick igenom, den är det 70 års sekretess på. Men det är inte så viktigt för mig heller, för det är ganska självklart att är man helt frisk så sätter man inte kniven i någon annan.
Och svar fick hon.
– Han dömdes till tre års straffarbete, den här mannen. Och skälet var det som framkom i obduktionsprotokollet, som också tidningen hade skrivit om. Morfar dog inte av knivhuggen, utan av hjärtsvikt. Å andra sidan – hade karln inte gett sig på morfar hade han inte dött den där dagen, säger Annika Enarsson.
Framförallt fick Annika reda på mycket om gärningsmannen, en berättelse som väckte hennes sympati.
– Man kan inte ge det man inte har, har man inte laddat en människa med empati kan den ingen ge. Hans föräldrar kunde inte ta hand om honom, och han bodde hos sin farmor tills han var 10-11 år. Då sattes han i en skola. Han var ogift, hade inga barn, hade aldrig något riktigt liv. Han blev tidigt missbrukare, och jobbade på ett arkiv på timmar. När han blev bostadslös sov han på jobbet.
Enligt vittnesuppgifter i utredningen hade han känt Annikas morfar i ungefär tre år, och lånat pengar tidigare, utan att betala tillbaka. När han den här dagen bad om en krona fick han alltså nej.
– Det står då att han inte planerat att hugga, men att han känt sin fällkniv i fickan och tänkt att jag ska märka den där gubbjäveln. Han fick med sig kontanter därifrån. Direkt efter dådet gick han till en bar och ett mathak, där han mötte ett vittne som sett att han var sönderskuren på händerna. Dagen efter anmäler han sig själv till polisen, och det hela slutade alltså med tre års straffarbete, säger Annika, och funderar lite, innan hon fortsätter.
– Det är ett ganska sorgligt människoöde. I väntan på rättegången ber han om att få vara kvar i häktet, för han har ingenstans att ta vägen.
1962 trädde domen i kraft, och när gärningsmannen avtjänat sitt straff återvände han till Nyköping där han bodde fram till sin död.
Annika fick också reda på något hon tidigare inte känt till om sin morfar.
– I obduktionsprotokollet står det att han hade en långt framskriden cancer i föreståndarkörteln. Jag var tvungen att googla och prata med en kirurg, och föreståndarkörteln var prostatan. Den var obehandlad och långt framskriden, och jag tror inte det var något morfar själv var medveten om.
Nu när hon fått reda på allt hon kan om sin morfars tragiska slut tycker Annika Enarsson att det känns som att hon lärt känna sin morfar.
– Han har trätt fram. Och även förövaren. Jag har jobbat inom psykiatrin i många år, och då måste man kunna förstå, ställa sig utanför och fråga sig – hade jag kunnat göra det där? Det hade vi allihopa, för alla har förmågan att begå hemska handlingar. Man måste ha sympati för de stackarna, för sympati och acceptans är två olika saker. Man kan inte acceptera att någon hugger ner en annan människa, men vi kan förstå det, och det är grunden till att hjälpa dem. Sedan kan man tycka vad man vill privat.