Sven Östensson nästan studsar fram när han går. Den här pigga 82-åringen har tre segelbåtar. Han brukar köpa skruttiga båtar, rusta upp dem, och sälja vidare.
– Det är en liten fritidsverksamhet. Det är ingen vidare timlön, men jag som är pensionär behöver ju inte räkna så hårt, säger han och skrattar.
Seglingsintresset har Sven fått från sin far.
– Han lovade mig att köpa en båt om jag klarade andra årskursen i läroverket, vilket jag gjorde. Det var 1946. Så då köpte han en båt för 75 kronor – men man fick mycket båt för den pengen på den tiden. Segling är både spänning och avkoppling, det beror ju lite på vädret.
Efter studenten och lumpen började Sven plugga på det som då var Stockholms högskola. Han utbildade sig inom reklam, och fick så småningom jobbet som reklamchef på glasverket i Oxelösund.
– Jag flyttade ner med blondin och bebis.
Den lilla familjen stannade i fyra år innan Sven ville söka sig vidare till andra chefsjobb inom PR-branschen. Men under tiden i Oxelösund hann han år vara med om att starta Oxelösunds Segelsällskap.
– Jag var den första kassören. Vi var bara ett gäng killar, nu är det väl en 350 medlemmar.
Efter pensionen sökte han sig bort från Stockholm och hamnade så småningom i Oxelösund igen.
1955 var Sven i England. Han hade pluggat engelska på högskolan och skulle avsluta studierna i Cambridge. När han var klar, åkte han till Isle of Wight och gick till Royal Carribbean Yacht Club, med ett rekommendationsbrev från ett segelsällskap i Stockholm i handen. Behövde de någon gast, tro? Jo, det gjorde dem, till Cowesregattan.
– Jag fick segla med Uffa Fox, som var båtsman till prins Philip. Prinsen alternerade mellan båtarna, och när han var på vår båt var han lite fjär. Jag minns att en helikopter hovrade en bit bakom oss hela tiden. Om det hände något skulle de väl i alla fall plocka upp prinsen. Vi andra hade nog fått klara oss själva, säger Sven och skrattar.
I land träffade han ett amerikanskt gäng, som erbjöd honom en plats på sin båt, Circe. De skulle segla Fastnet Race, men en besättningsman hade hoppat av för han blivit sjuk.
– Det var nog den vackraste båten jag seglat med. 17 meter lång, elegant. Jag har haft en bild på henne uppe i på väggen i många år. Vi slutade på fjärde plats.
Efteråt skulle båten seglas till Köpenhamn, där den skulle lastas på lastfartyg för att skeppas över Atlanten.
– Du vet, det här var 10 år efter kriget, och man hade inte städat Nordsjön på minor. Det var en femhundra meter bred minsvept ränna, utmärkt med lysbojar, som man skulle hålla sig inom – och vi fick verkligen hålla oss undan för att inte bli överkörda av större fartyg.
Vid ett tillfälle hamnade Circe och hennes besättning i onåd hos östtyska armén.
– Vi råkade segla in i ett område där de hade artilleriövningar, och blev hövligt ombedda att inte vara i vägen.
Men allt slutade bra, och Circe skeppades iväg till USA. Något mer om båten hörde inte Sven – förrän i våras.
– Då ringde en holländare, Theo van Diemen, upp mig. Han hade köpt Circe och fått tag en besättningslista från 1955. Han skulle segla en tävling i Cannes, och undrade om jag ville vara med. Jag sa ja på studs!
I dag åker Sven alltså till Cannes för att återse båten, vars bild han har haft uppsatt på väggen så länge.
– Jag ska vara skothalare i sittbrunn och utkik i lä, så det blir ganska lugnt. Och varje kväll ska vi gå i land och äta på restaurang. Det ska bli fint att segla med henne igen.