Föraren och burkslaven, alltså den som åker i sidovagnen, lutar och ålar sig fram och tillbaka över motorcykeln och sidovagnen för att maximera stabilitet och fart. I 180 kilometer i timmen susar man fram varv efter varv på grus- eller asfaltbana.
– Jodu, det går undan!
Jonny Nilsson visar runt i sitt garage där sidovagnscrossar står uppradade. Men det är inte bara i garaget det står sidovagnar. I en stuga på gården har Jonny inrett en "museidel för samkväm", som han säger.
Förutom en bardisk finns också flera äldre modeller som han stolt visar, innan han plockar fram ett fotoalbum.
– Jag har åkt sedan jag föddes. Här finns en bild på mig i vagnen som nästan nyfödd, säger han och bläddrar bland bilderna med fingertoppar svärtade av mekande.
Årtal, modeller och anekdoter från tävlingar formligen flyger genom luften och riktas ömsom mot mig, ömsom mot grannen Niclas Gustavsson. Han är Jonnys närmaste konkurrent, både geografiskt och placeringsmässigt i sporten.
– Minns du den där tävlingen Niclas, du låg bakom mig och så hackade motorn till och så krockade burkarna?
– Jag har åkt bakom dig i åratal och väntat på att köra om, svarar Niclas.
Vägen där de bor utanför Svärta är lite av ett centrum för sporten.
– Just nu är vi kanske åtta aktiva, men framåt våren brukar vi bli fler, uppåt en tjugo stycken. Ibland är det svårt att få ihop folk till tävlingarna, säger Jonny.
Vid några tillfällen har Jonny dragit på sig skador.
– Det värsta var nog en gång när jag "burkade", och åkte av och blev släpad efter. Då rev jag upp knät så slemsäcken var borta, säger han.
– Då tog det ett halvår innan du var helt bra, minns hans fru Kristina Nilsson. Hon propsar alltid på säkerheten.
– Jag minns en gång när Jonny och Roger testkörde lite härute, och jag ställde mig på trappen. Då hör jag Roger säga: "pappa, mamma står på trappen, det är bäst vi tar på hjälmar".
Men sporten är som sagt inte stor. Många tävlande är äldre.
– Det är flera som lade av i slutet av 80-talet, början av 90-talet, som börjat köra igen som veteraner, som är runt 70 år, säger Jonny.
Sonen Roger och dottern Isabell har båda kört sporadiskt, men delar inte intresset fullt ut. Jonny Nilsson skulle gärna se fler lockas.
– Det är ju inte bara farten, utan gemenskap och allt runt omkring. Men också en känsla, som att allt stämmer. Ungefär som när man träffar någon man blir kär i. Det bara känns rätt.