William Nilson Fryer kommer klivande in genom stalldörren och sträcker ut handen till en snabb handskakning innan dörren också fylls av en stor häst, som något motvilligt ska ledas till en dusch. Anna Freskgård kommer stegande med sin häst strax efter.
En hovslagare är på gården den här dagen, och paret har precis haft träning innan de träffar mig. Schemat är späckat. Snabbt slår de på kaffebryggaren i fikarummet innan de slår sig ner. Den korta stunden de är stilla gör att de båda börjar gäspa.
– Fast det är mest jetlag från semestern, vi var nyss i Thailand, säger Anna.
William Nilson Fryer och Anna Freskgård vet båda vad de vill – och de jobbar båda hårt för att komma dit. Halvmesyrer är inget för någon av dem. Till och med när det gäller att kolla tv-serier på fritiden kör de helst en hel säsong i ett svep. 35-40 helger om året är det tävling. På frågan på hur många timmar i veckan de jobbar börjar de räkna: 90, 100, 130...
– Jag vill nog inte riktigt veta, säger Anna till slut.
Ironiskt nog trodde dottern länge att de inte jobbade.
– Hon hade en bild av att när man jobbar så åker man iväg, och har andra kläder än hemma och vi jobbar ju här på gården, har samma kläder jämt, när vi går ut från huset är vi på jobbet, säger Anna
De har varit tillsammans i 11 år i sommar, och möttes när de stallade sina hästar i samma stall. Till en början var de goda vänner, och de tillbringade många timmar i bilen tillsammans när Anna åkte med William när han red i Young rider-landslaget som hästskötare.
– Senare bad Annas föräldrar mig hålla koll på henne när de skulle resa bort till Grekland, se till så hon skötte sig och klippte gräset. Då var hon 17, och hon klippte ju inte gräset, så det fick jag göra.
Nu har de haft 12 tävlingssäsonger tillsammans.
– Vi är partners, har företag tillsammans, är föräldrar och varandras tränare. Vi försöker hålla isär de rollerna och det privata. Exempelvis släpper vi in väldigt få personer i vårt hem, det är vår plats, bara närmsta vännerna och släkten får komma dit, säger Anna.
– Där har vi inga hästsaker, inga prisrosetter. Det enda som skvallrar om hästlivet är att det kan bli rätt stökigt i hallen, säger William och fortsätter:
– Ibland funderar jag på par som jobbar vanliga jobb, som kanske har olika fritidsaktiviteter. De träffar varandra så lite. Vi är med varandra jämt. Då får man ge varandra utrymme. Som när vi tävlar, då är båda så fokuserade på sitt, man kanske pratar med varandra först efteråt.
För dem har mycket handlat om att hitta balans i livet tillsammans.
– Samtidigt som jobbet tar energi, ger det energi också. Att rida är en typ av meditation, man går in i ett sådant fokus, och efteråt kan jag vara så upprymd att jag har svårt att sova, säger William.
– Sedan finns inte något värre än att känna sig otillräcklig, att man hade kunnat ge mer, säger Anna
Vad har ni fått prioritera bort?
– Att umgås med vänner utanför jobbet. Att hälsa på släkten är också svårt att hinna, säger Anna.
Men ibland funderar de på hur livet med ett vanligt kontorsjobb skulle vara.
– Jo, ibland så. Men det skulle aldrig funka. Visst, nu är man kanske slav för sin egen satsning, men samtidigt är man fri. Det är ingen som bestämmer över oss. Vi gör det vi vill göra mest av allt, säger William.