Mai-Britt Johansson låter stolt när hon berättar om sin mamma Elna och hennes glass.
– Den glassen var världskänd i hela Nyköping, säger Mai-Britt och skrattar.
Elna föddes på en gård i Vadsbro, men flyttade in till Nyköping för att jobba. Här träffade hon Mai-Britts far, Harald Jansson.
– Han var en flott man med motorcykel, och det var inte så vanligt på den tiden.
Paret gifte sig och flyttade in på Västra Kvarngatan.
– Pappa hade vedaffär och utkörning, vid södra stationen. Och mamma beslöt sig för att öppna kiosk. Så den 1 maj 1931 öppnade hon, kiosken Brunnsgatan hette den och så skulle man svara i telefonen när den ringde. Det är inte förrän på senare år jag funderat på hur sjutton hon klarade det, för jag var bara några månader då.
När glassen skulle det vispas, fick man veva vispen för hand. En liten strut kostade 10 öre, en mellan 15 öre och en hembakad rånstrut kostade 25 öre. Som jämförelse kan man nämna att en liter mjölk kostade 27 öre – något Mai-Britt minns eftersom hon ibland fick gå och köpa de sju liter som behövdes för att göra en sats glass. Förutom glass sålde man andra godsaker, tidningar, och tobak.
– Jag tyckte om att jobba där. Man fick absolut inte stå sysslolös, mamma hade stora fordringar på en. Men hon var driftig, mamma, och hade senare anställda, bil och sommarstuga. Allt tack vare kiosken.
Under kriget blev kiosken familjens främsta levebröd.
– Då tog regeringen beslag på däcken på pappas lastbil, så han inte kunde köra ut ved. Då började han i kiosken han med och såg till att glasstillverkningen blev elektrisk – man slapp stå och veva vispen.
Kiosken spelade också en stor roll i Mai-Britts eget liv. När hon blev uppvaktad av maken Karl-Evert var det kiosken han kom till.
– Han tyckte om kokosbollar, minns Mai-Britt.
Men i dag finns inget kvar av kiosken.
– Dagen innan högertrafikomläggningen 1967 stängde hon kiosken för sista gången, och dagen efter var den borta. Den flyttades bort. Mamma ville ha en parkeringsruta vid kiosken, men fick nej. Hon valde då att lägga ner. Kiosken försvann över en natt.
Om allt det här har Mai-Britt skrivit ner i en bok. I dag är barnbarnbarnen ännu lite för små för att förstå vem deras namne var.
– Men i framtiden kommer de kunna läsa och få reda på vem hon var och hur det var då.