– Blåvalarna låg uppblåsta som fendrar mellan fartygen, som var förtöjda till varandra. Sedan blåste det upp till orkan, säger Frej Parman.

Inne på Nyköpings amatörbokbindarförening är det vindstilla och varmt. Utanför fönstren är det bistert, kallt och tråkigt.

Frej penslar lim på ett blad och varnar för att det lätt blir skrynkligt. Han har bundit böcker sedan fem år tillbaka.

Artikelbild

| "Kniven" eller falsben som det heter i bokbindarkretsar har Frej Parkman sågat, raspat och putsat fram själv.

Det började med att han ville berätta för barnbarnen om sina år som ung. Redan som femtonåring mönstrade han på en båt. Det var ett slitigt jobb på däck där dagarna fylldes med att knacka rost, skura och att bevaka däcket.

– Jag är från Åland och där är det helt normalt att gå till sjöss, säger han.

Vid ett tillfälle jobbade Frej på ett tankfartyg som var på väg med bränsle från Venezuela till valfångarna nere vid sydpolen. Bara att ta sig dit var ett äventyr i sig eftersom farvattnen har isberg som driver omkring.

Väl framme la Frejs båt sig mittemot ett av valjaktsfartygen. Som fendrar användes döda blåvalar för att båtarna inte skulle slå i varandra. Valjägarna blåser upp valarna omedelbart efter att de dödats, så att de inte sjunker till botten.

Artikelbild

| Det gäller att vara noggrann när omslaget till böckerna ska färdigställas.

Båtarna låg förtöjda nära varandra med kraftiga rep.

Frejs båt var maxlastat med bränsle och gick oerhört tungt i vattnet. Då blåste det upp till det värsta ovädret han upplevt. Vindmätaren visade på 38 meter per sekund.

– Vi var tvungna att göra oss av med så mycket bränsle som möjligt innan sjön gick för hög. Hade vi inte hunnit göra oss av med hälften av bränslet tror jag inte vi hade klarat oss.

När kaptenen bedömt att tillräckligt mycket bränsle var överfört beordrade han att de skulle kapa repen, medan stormen piskade och vattnet yrde.

– Vi fick gå med stora knivar och kapa varje rep för hand, säger han.

Sedan var det bara att ställa upp fartyget mot vinden och vänta ut stormen. Vågorna gick enorma.

– När jag tittade ut från fönstret och uppåt så var det precis att jag såg himlen. 

Frej lyssnade efter ljuden i båten när de gigantiska vågorna sköljde över fartyget. Han hoppades på att fartyget skulle hålla ihop.

– Man får inte ha anlag för sjösjuka då, säger han.

När stormen väl lagt sig visade det sig att en av valjägarnas båtar hade tappat rodret.

– Den for runt som ett spån i havet.

Båten bogserades sedan till Durban.

Frej fortsätter med bokbinderiet. För det har blivit fler handgjorda böcker.