På en vägg i den lilla brandstationen sitter ett foto från 1936. Brandvärnets medlemmar har hjälmar med pik, på bilens tak har man surrat fast en stege och på sidorna av bilen syns rullar med slang. En hel del har hänt sedan dess. Andreas Andersson guidar i lokalerna.
– Tornet och vagnshallen är de äldsta delarna, och är, om inte från starten, så väldigt nära inpå. Den andra delen med fikarum och bastu och kontor tillkom på 90-talet, berättar han.
För Andreas och hans familj är brandvärnet näst intill en familjeangelägenhet.
– Pappa var med, och jag gick med när jag var 18. Brorsan är med, och svägerskan också. Så är det för flera medlemmar. Farfar började, och nu är det barnbarnen som tar vid. Men vi har flera nytillskott också, nyinflyttade som engagerar sig.
De frivilliga brandmännen bär med sig en personsökare. Piper den till tar sig alla som kan så fort det går till stationen. Förutom bränder, åker man också ut på sjukdomslarm. Stationen är utrustad med hjärtstartare och det är inte sällan man är först på plats innan huvudstyrkan från Gnesta anländer.
– Gnesta tätort ligger ju liksom på kanten av kommunen, och på kvällar och helger står ambulansen redo ända borta i Vagnhärad. Många frivilliga brandvärn kämpar med ekonomin, men Gnesta kommun står för materialet här, och det hedrar dem. Men vi är ju en billig resurs egentligen, och vi stöttar upp styrkan i Gnesta om de har behov. Det fungerar väldigt bra.
Även om många utryckningar är rutinärenden, som mindre skogsbränder eller torrkokningar, finns det saker som fastnar i minnet.
– Jag minns när det var en ladugårdsbrand vid Heby. Ladugården brann ner, men vi lyckades rädda byggnaderna intill, även om det bubblade i färgen på väggarna av värmen. Så minns jag såklart klassikern när det var en brand på Gåsinge allmänning, och Gnestastyrkan undrade hur de skulle åka. "Sväng upp vid Sive", fick de till svar av en av killarna, som kanske inte tänkte efter riktigt och var van att köra runt häromkring. Det blev tyst en stund, men sen: "å vem fan e Sive?", säger Andreas och skrattar.
Styrkan har också varit en del av stora händelser, som den enorma skogsbranden i Västmanland 2014.
– Min bror åkte dit och var med vid insatsen. Och under stormen Gudrun var vi ute och skulle hjälpa en bil som blev fast på vägen på grund av fallna träd. Styrkan hämtade personerna i bilen och åkte tillbaka till platsen för att röja – men då föll ett träd över brandbilen, mitt under stormen. Efter det fick den pensioneras.
En svår del av jobbet är när man ska hjälpa människor som blivit sjuka – särskilt om det är barn.
– Det kan vara svårt att skaka av sig, det bär man med sig länge. Och det har hänt att vi stannat kvar på barnpassning om föräldrarna blivit dåliga och varit tvungna att föras till sjukhus. Då blir det till att ställa sig och steka köttbullar!
Och ibland blir insatserna extra personliga.
– Ofta kanske man känner eller är bekant med dem man ska hjälpa, men en gång blev det väldigt nära. Det var i våras när det började brinna i pappas hus. Jag och min fru bor på samma gård, det är familjens mjölkgård där jag även jobbar. Jag kastade mig hit när jag fick reda på att det brann. Tack vare att brandstationen är så nära kunde branden begränsas till ett rum.
Varje vecka träffas brandvärnet, och också gamla medlemmar och andra vänner, för att basta och umgås. I nuläget är inget stort firande av brandvärnet planerat, men kanske blir det ändå något extra vid just ett sådant tillfälle.
– Ja, lite tårta till bastun kanske kunde passa. Något måste vi ju hitta på, säger Andreas.