Jag har känt Lars Boqvist i mer än tjugo år. Vi träffades i Moskva då han blev engagerad i föreningen för barnhemsbarn. På en gång bjöd han min klasskompis att spendera sommarlovet i Sverige tillsammans med honom och hans familj. Jag hade en annan familj som jag spenderade mina lov hos. Så vi träffades i Sverige också. Jag började tolka för Lasse och hans elever då de kom till Moskva. Hans intresse för oss barn blev bara större med varje år. Lasse och hans elever målade om hela barnhemmet och det blev ljusare och trevliga att vara där. Han samlade pengar för att några av barnen med seriösa hälsoproblem kunde komma till Sverige och opereras. Han fick aldrig nog.

Jag var ett barn utan några större framtidsutsikter, precis som de andra. Lasse hjälpte min familj att ta mig till Sverige. Jag vet inte hur mycket han hjälpte, och vad det var för hjälp. Det var flera andra i föreningen som hjälpte till. Men han var med i bilden då dokumenten ordnades för att jag skulle få uppehållstillstånd i Sverige.

En månad efter att jag kom till Sverige dog min svenska mamma Nina. Jag minns mycket väl när han kom hem till oss någon vecka efter begravningen. Jag var beredd att åka tillbaka till Moskva, för jag trodde att det bara var Nina som önskade att jag skulle få en svensk gymnasieutbildning. Jag visste då inte att det var flera av faddrarna som ställde upp för mig. Lasse var en av dem. Efter det samtalet fattade jag beslutet att ge Sverige en chans. Och det har jag aldrig ångrat.

Det är svårt för en tonåring att flytta till ett främmande land där man knappt känner någon. Jag valde att läsa på Gripenskolan för att jag kände några där. Däribland Lasse. Den första tiden var det jobbigt och ensamt. Jag gick ofta till Lasse, till den byggnaden där han jobbade. Han var alltid glad att se mig och skrattade för att jag alltid ville ha kakor. Hans skratt är det som jag fortfarande har i huvudet och jag kommer att höra det, förhoppningsvis, länge.

Under alla dessa år höll vi kontakt med varandra och träffades både när han kom till Moskva och när jag kom till Sverige. Han pratade alltid om sina barn. Hans barn är inte bara hans tre egna barn och två fadderbarn, utan även hans fosterbarn och elever. Han gladdes åt när det gick bra för dem och var ledsen om någon av dem hade problem. Jag vet inte om han ens gjorde skillnad mellan oss alla. Även om jag hade egna mammor och pappor kändes det som att jag var lite hans barn också.

Det var en tradition för mig, ett måste, att träffa Lasse och hans ryska dotter Nadja när jag kom på besök till Nyköping. Vi träffades alltid på samma kafé och pratade. Han var glad för mina framgångar. Och det var så skönt att få sitta där med dem och prata och skratta. Det är så sorgligt att detta tog slut och att jag inte kommer att få träffa honom igen.

Han finns i mitt hjärta, precis som han finns i mångas hjärtan. Han har gjort mycket gott för andra och jag är tacksam för det han gjort för mig.

Natasha